Övers: Pär Svensson
Volante
Är det inte ganska fantastiskt att vi lever i en tid då en socialdemokratisk akademiker, om än briljant i sitt värv, ses som samtidens största omvälvare? Det är minst sagt fascinerande att hans akademiska arbete om kapitalets fördelning i det tjugoförsta århundradet, ses som sprängstoff i den globala debatten. Att så är fallet ger oss bara ytterligare en tydlig fingervisning om hur långt vi surfat på den nyliberala våg som blåste upp globalt i slutet av sjuttiotalet genom omfamnandet av Milton Friedmans ekonomiska teorier och Ronald Reagans avregleringspolitik.
För inte är han någon eldflammande revolutionär den franske ekonomiprofessorn Thomas Piketty. Snarare en ganska lågmäld, om än tydlig, ”gråsosse”. Han tror på det kapitalistiska systemet och han tror på marknadslösningar, men han ser också att politiken måste sätta ramar för kapitalet. Politiken måste ha kontroll över marknaden annars blir ojämlikheten mellan länder och medborgare farligt stor och de sociala följderna kan bli katastrofala. Det har historien lärt oss vid upprepade tillfällen.
I den här boken har Thomas Piketty samlat sextio krönikor, skrivna mellan maj 2005 och april 2015. En minst sagt turbulent tid med en stor ekonomisk kris i centrum som tog sin början 2008 och vars konsekvenser vi fortfarande brottas med.
Thomas Piketty är ingen bländande stilist till skribent. Men han resonerar klart och belägger sina slutsatser på ett övertygande sätt. Hans texter väcker sällan känslor eller flammande engagemang, men han är tydlig. Och allra tydligast är han i sin övertygelse om att det behövs en politisk federation i Europa. Den öppna marknaden och den gemensamma valutan måste följas av politisk styrning. Om vi vill behålla de europeiska välfärdsstaterna måste vi, enligt Thomas Piketty, ha en möjlighet att beskatta över nationsgränser. Hans slutsats är ungefär sådan att: vi kan inte globalisera kapitalet utan att globalisera politiken, då går det åt skogen.
Så vad blir Thomas Pikettys svar på boktitelns provocerande fråga?
Jovisst, vi kan rädda Europa. Men det krävs solidaritet och politiskt mod. Mod av ett slag som vi har för lite av idag.