Albert Bonniers förlag
”Ester har talang!” Inte utan förvåning kommer det konstaterandet från flickans matmor. ”Hon är konstnär minsann”, säger kurbitsmålaren när han ser hur hon tecknar.
Hennes förebild – och onda genius – är Anders Zorn, kungen av Mora. En gång tog hon sig före att visa honom några av sina bilder. Han var inte ovänlig men ointresserad. Senare ska Ester hävda att han var fientligt inställd: ”Det torde vara självklart att en man i hans ställning inte kan tolerera en kvinna med min begåvning”.
Då befinner sig Ester på Säter, på avdelningen för ”halvoroliga, snuskiga och slöa”. En av den tidens obekväma unga kvinnor som den närmaste omgivningen och samhället har makt att befria sig från genom en diagnos: kronisk psykotisk störning.
Kring denna Ester Henning (1887–1985) har Anna Jörgensdotter spunnit vad hon kallar en fri fiktion, ”Drömmen om Ester”. Och hon aktar sig för att förminska sin egensinnigt starka huvudperson genom att enbart framställa henne som ett tragiskt kvinno- och konstnärsöde.
Esters familj anses besynnerlig och högfärdig. Fadern Karl Georg är frälsningssoldat och går omkring och predikar högljutt i Mora. Modern Lydia ser det hon kväst i sig själv växa i barnen, ”som ogräs”. Syskonen anses ”originella”: Sju flickor – nästan alla målar -– och en älskad sjuklig son som försöker försörja sig på att skriva visor och dikter.
Med begåvning och vilja nog att ta sig till Stockholm blir Ester frielev på Tekniska skolan men har svårt att följa kurserna samtidigt som hon tjänar piga och arbetar som syflicka. På männens arena tar hon sig ändå in: med erotiska skulpturer av mycket unga kvinnokroppar, mångfaldigade i gips eller avfotograferade och sålda som vykort under disk.
Efter att en kväll ha blivit antastad av en okänd man dänger hon sin väska mitt i synen på en konstapel. Som kvinna totalt rättslös i en sådan situation förs hon till häktet för vidare befordran till sjukhus.
Ett par år vistas hon i hemmet i Mora, där hon ses som en onyttig inkräktare och snyltare. ”Jag är den största konstnären!”, vidhåller Ester övermodigt, men när hon klipper av elledningarna och slår en stekpanna i huvudet på modern går det inte längre. Ester är schizofren och kommer att tillbringa 66 år på olika sinnessjukhus.
Ester Henning blev 97 år och efterlämnade tusentals teckningar och målningar, skulpturer och broderier. På Google kan man se många av hennes expressionistiska verk i flammande färger och utan ”schizofrena stildrag”, som det har påpekats.
”Om dig Ester tänker jag att du på något vis kom undan”. Så skrev storasyster MJ i ett av många brev som återges i boken och som är så uttrycksfulla i sin poetiska knappordighet att de naturligtvis härrör från Jörgensdotters egen penna. Där anas ett liv som kunnat bli en egen roman.
Ja, Ester kunde trots allt få ett utrymme för sitt skapande som – kan man tänka – nog inte skulle ha beskärts henne utanför sjukhusmurarna, i kamp för brödföda och livsluft.
Det fanns människor – en kurator (landets första på ett mentalsjukhus), en läkare (båda med utbytta namn), en konstintresserad förmyndare – som såg Esters stora begåvning och försåg henne med papper, pennor, målarduk, färger och garner. Samt såg till att hon fick ställa ut, bandl annat på Liljevalchs 1975, och blev uppmärksammad.
Med ”Bergets döttrar”, den stora kollektivromanen som kom 2010 och ”Drömmen om Ester” visar sig Anna Jörgensdotter som en fullfjädrad stilist med ett engagerande författarskap.
Hon upptäckte Ester Henning genom en dokumentärfilm av Maud Nycander och en avhandling av Irja Bergström. Ett märkligt igenkännande tycks ha varit den viktigaste impulsen till ”Drömmen om Ester”.
Det är på många sätt en fantastisk bok, driven av stark inlevelse och frammålad på ett poetiskt språk som förmår nyansera både med ord och med färgkompositioner; här finns textpartier som man skulle kunna måla efter.