Wahlström & Widstrand
Per Wästbergs ”Mellanblad” är en bok som får mig att önska att jag inte läst så mycket av denne författare tidigare. Nästan lite trött noterar jag nu stilens briljans, det aldrig sinande flödet av metaforer:
”Som tobaksblad rullar jag ihop mina dagar. (-- -- --) Något enstaka ord, stark som en vadarfågels häl, lämnar jag kvar.”
På sidan 146 stannar jag till inför en formulering som jag får lust att använda som summering av ”Mellanblad”: ”En bok där man slipat varje mening låter sig inte resumeras. Den behöver inte vara bra för det.”
Samtidigt inser jag att det är ströläsning som gäller: inte 280 sidor i ett svep utan lite i taget eller här och där, nedslag mer eller mindre på måfå.
Vid det här laget har Per Wästberg uppnått ett lika stort antal utgivna verk som levda år. ”Mellanblad” påminner om de tre lyrikböckerna ”Tre rader”, ”Raderingar” och ”Fortifikationer”, utgivna i skarven mellan 90- och 00-tal.
Barndomens läsning, barndomens demoner, gestalter ur det förflutna – släktingar, lärare, urmakare och biovaktmästare lika väl som den 15-årige författarvalpens första förläggare och prinsessan Lilian (”en sann humorist” med ett stort förråd av vågade anekdoter). Resorna, mötena med författarkolleger, däribland åtskilliga Nobelpristagare.
Mycket får mig att minnas PW-minnen i andra böcker och personhistoriska anekdoter liknande dem PW roat återgivit tidigare.
Slipade aforismer och fragment övergår efterhand i längre texter. Att somligt inte rensats bort kan förvåna, men som Wästberg konstaterar:
”Naturens slöseri är mitt: kastar ner anteckningar, minnen, infall. Slumpskott, överflöd, onytta”. Och visst: det avklarnade kan som motvikt kräva en och annan fånighet eller uddlöshet.
”Mellanspel” speglar sin författares inre universum – kärleken, nattens drömmar – liksom hans livs verksamheter. Han är en människa som ”alltför ofta” vill ta världen i sin famn och som åtminstone varannan morgon tänker: ”Så underligt att vara vid liv!”
Visserligen har Per Wästberg blivit mindre garderad med åren, men i stället för ”bekännelsehögfärd” (att skylta med sina synder) väljer han att öva självkritik via andras förebråelser eller provokationer. Till exempel från Sara Lidman: ”Du håller dig till din marginal. (-- -- --) … du har släppt din känsla för undergången, för det tragiska…”
Men han bjuder också på många självkaraktäristiker som det är frestande för en recensent att låna. Och han vet precis ur vilken mylla hans mästerskap utvecklats:
”Jag föredrar den eklektiska röran framför den stora berättelsen, anekdoten framför metafysiken. Miniatyren, fotnoten, Svenskt Biografiskt Lexikon, ekorren i sten som i sekler tittat fram bakom pelaren i en katedral…”