Övers: Annika H Löfvendahl, Jan Hultman
Norstedts förlag
Författaren Susan Abulhawas debutroman "Morgon i Jenin" kom ut 2010 och blev hennes genombrott och översattes till ett tjugotal språk. I den nya romanen "Det blå mellan himmel och hav" berättar hon om den palestinska släkten Baraka som fördrevs från byn Beit Daras 1948 när staten Israel utropades. De flyr till Gaza och boken omfamnar de olika familjemedlemmarnas kaotiska liv genom fyra generationer fram till våra dagar.
Berättaren är pojken Khaled, som är traumatiserad efter en granatattack i Gaza och har drabbats av ”looked-in-syndrome”. Han går ”in i det blå”, vilket innebär att han endast kan kommunicera genom blinkningar. Tack vare sin sjukdom får han kontakt med sin andliga ledare Sulayman, som gör att han kan se både bakåt och framåt i tiden. På detta geniala sätt växer de olika karaktärerna i familjen fram som trådar i en väv.
Berättelsen utgår från anmodern Umm Mamdouh och dottern Nasmiyeh, som är matriarken i familjen och mormor till Khaled. Nasmiyeh får elva söner och till sist föds dottern Alwan. Vid belägringen av Beit Daras 1948 våldtogs Nasmiyeh av israeliska soldater samtidigt som hon bevittnade när hennes lillasyster Mariam blev skjuten till döds. Alltsedan dess längtar hon efter en dotter som ska ta systerns plats.
Familjen får vara med om matbrist, sjukdom, fångenskap, granatattacker och flykt – ”Barn kämpade för att hinna med de vuxna, som drog dem i armarna” – och var och en hanterar sina upplevelser på olika sätt. Jag förundras över den reservoar av kraft som familjen besitter efter varje nederlag men deras böner och tro ”inshallah” hjälper dem. De döda ska begravas, hemmen ska återskapas, de otröstliga ska tröstas och sedan återgår livet till vardagen med städning, matlagning, arbete och kärlek ”barnens skratt var som solar”. Trots att det är männen som alltid har sista ordet i familjen är detta kvinnornas roman med flera starka kvinnoporträtt.
Språket skiner av ljus och poesi. Magi och realism tvinnas ihop till ett spektrum av färger. Dialogerna sprakar av vitalitet och är stundtals burleska genom matriarken Nasmiyehs grova språk. Susan Abulhawa har ännu en gång lyckats skriva en fullödig roman. Den är magnifik. Boken är svår att lägga ifrån sig under läsningens gång och den kommer att finnas kvar länge i mitt minne. Rekommenderas varmt!