Övers: Jonathan Morén
Albert Bonniers förlag
Världens litteratur lever och har hälsan – om nu någon funderade över detta. Det tycks omöjligt att skapa något så nytt att inga jämförelser med andra författarnamn dyker upp, men man stöter då och då på riktigt originella böcker. En god novellförfattare gör det oväntade, hittar en knorr eller en vinkel som bygger en levande berättelse. En ännu skickligare dito lyckas dessutom få formen att kännas fräsch igen. Den numera i Finland boende irakiske Hassan Blasim gör så.
"Irakisk Kristus" är en kompakt samling. 17 korta noveller på knappt 200 sidor. Uppfinningsrika berättelser från det moderna, krigshärjade och våldsamma Irak.
Man får känslan av att Blasim återger berättelser han själv hört. Så är det knappast, men det är ett sätt att beskriva hur han skriver. Man associerar till en muntlig litteratur. Inledningsnovellen "Getternas sång" slår an just detta. Här har en radiostation utlyst en tävling om vem som kan berätta den intressantaste berättelsen och så kastas vi rakt in i ett par kandidaters bidrag, oväntat, brutalt och mycket fascinerande…
I samlingen möter vi bland andra: en hund som är berättarjaget, en lek med omöjligt berättarperspektiv (en död som berättar vad som hänt), en irakisk flykting som tar sig namnet Carlos Fuentes och inte vill kännas vid sitt ursprung – och även om varje novell inte är lysande så finns det inga svaga heller.
Den personliga favoriten är "Korsord". Om en man som efter en terroristattack hör rösten från ett av offren inne i sitt egna huvud. En märklig kombination av ömsinthet, tragik och absurd mardrömsscen.
Hassan Blasim balanserar skickligt symbolism, magisk realism, drömsekvenser och en brutal och skoningslös verklighet. Det är ett författarskap som borde vara spännande att följa in i framtiden.