Anna Schulze är violinisten som debuterade som författare 2006 med en novellsamling och sedan dess skrivit tre romaner; först ”Att ringa Clara” (som jag tyckte mycket om), sedan ”Vårt gemensamma liv” (där jag njöt av språket men fann historien för tråkig).
Men nu! Nu har Anna Schulze verkligen funnit sitt stoff, värdigt denna tjocka roman, i sin egen familjehistoria. Det handlar om kidnappningen av Annas far Ragnar.
Som elvaåring rövades Ragnar ut ur Sverige av sin egen mor i samband med en vårdnadstvist. I tre år vistas han i Jugoslaven, Bulgarien och Rumänien, ibland med mamma Daisy, ibland hos okända familjer. Hos några av dem rentav trivs han. Bara han slipper Daisy.
Men att kidnappa någon är att stjäla en människa. Det sätter djupa spår. Under hela Annas uppväxt bor Ragnar i sin egen lägenhet i veckorna och umgås bara med familjen på helgerna. Även då i eget sovrum. Paret har separata ekonomier, separata bokhyllor och skivsamlingar. Ingen annan får ens en nyckel till Ragnars lägenhet – för då kan ju någon komma in när han inte vet om det.
Ragnar hade en syster, Gunilla, och Anna har därför fem kusiner. Tillsammans har de ärvt pärmar, lådor, mängder med brev, tidningsurklipp, dagböcker, foton och officiella dokument som beskriver familjens historia. Om kärlek och skilsmässor, om välstånd och konkurser, om maktspel och småsinta gräl och dramatiska uppgörelser… ja här finns att ösa ur. Anna Schulze har själv sparat papperen efter sin far genom livets alla flyttar, innan hon till slut bestämmer sig för att berätta historien. Det är lika mycket ett sätt att själv förstå den som att klä den i skönlitterär form för oss läsare.
I sina egna dagböcker framstår Daisy som skör och bedårande, ständigt missförstådd och motarbetad. Hennes egen make Harald förstår henne inte. Hennes mor Alma levde efter regeln att barn ska ha smäll tre gånger om dagen, men satte sedan Daisy på piedestal när hon blivit vuxen.
Alma blev den som tog hand om barnen och som hjälpte till att fösa ut Harald ur äktenskapet. I Haralds dagbok skriver han hur han längtar efter sina barn, men de är oftast borta hos mormor. ”Jag kan föra befäl över flera hundra man och styra stora fartyg, men inte stå ut med min hustrus stirrande.”
I Daisys dagbok står det om ”barnen glada som hundar när de träffa sin far” – men bara något år senare är de så rädda för honom att de springer och gömmer sig om de ser ett fartyg med svensk flagg. Hur gick det till? Vad är sant och vad är falskt? Författaren kopierar, sorterar, och bedriver detektivarbete. Resultatet blir denna maffiga släkthistoria som är det bästa hon har skrivit.
Anna Schulze träffade aldrig sin farmor. Det gjorde inte heller hennes kusiner. Både Ragnar och Gunilla såg noga till att aldrig riskera att Daisy, detta mörka, manipulativa kraftfält, någonsin kunde slå klorna i sina barnbarn. Ändå har hon påverkat dem alla.