Wahlström & Widstrand
Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling skänker en frisk känsla – grönt gräs, höga himlar, en rosa skog, snö som dalar i ultrarapid.
Det är vackert och lustfyllt, smittande och tacksamt att ta del av.
Boken har två huvudpersoner, eller tre med diktjaget. I den första delen är det Marilyn Monroe. Dikterna vänder sig till henne och invävt i texterna finns citat från Marilyn Monroe, hämtade från boken "Fragment". I bokens andra del är huvudpersonen på ett snarlikt sätt den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinson.
De här gestalterna blir förlösande för diktjagets känslor – i mötet beskrivs förälskelse- och kärleksfaser, lust till liv och konst.
Enkelheten är dikternas signum. Modet att skriva utan garderingar karaktäriserar Eva-Stina Byggmästar. Så här, i en dikt ur den första delen:
Jag smeker din kind, medan vi sitter i solskenet,
en sensommardag, vi sitter under en lönn.
Sedan lägger du dig med huvudet i min famn.
Du är inte ensam, för jag finns här,
du är helt trygg nu, inget ont
kommer att hända oss,
ingen kommer att göra dig illa längre –
du är till och med lite lycklig.
Upprepningen av "vi sitter" i början är typisk för den vardaglighet och skenbara konstlöshet som finns i språket. Det ser så enkelt ut, nästan gränsande till barnsligt. Men som bekant, det enkla är det svåra. Visserligen finns någon enstaka dikt jag bläddrar ganska snabbt förbi då den leder tanken i farlig närhet av Björn Ranelids mindre lyckade stunder. Men det är undantag, vill jag betona.
Mycket mer talande för helheten är då till exempel en lång inledande dikt till den andra delen, där diktjaget i en sportbil åker “på den österbottniska slätten” för att söka upp Emily Dickinson. Dikten är vindlande, fartfylld och härligt bejakande. Ett litet smakprov:
Ja, jag har på den här dräkten i smårutig tweed
och sätter en cd-skiva med Edith Piaf i bilstereon –
stämmer in i La vie en rose –
så att jag åtminstone för en stund
ska få känna mig
så där livslevande.