Atlas
”Något tålde hon skrattas åt, men mera hedras ändå”, heter det om Lotta Svärd. Detsamma kan sägas om vår tids kulturtanter – som naturligtvis omedelbart kan hänföra citatet till Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”. Men hur stämmer det in på Boel Märgåker i Martina Montelius nya roman ”Oscar Levertins vänner”?
”En högst osedlig thriller” enligt förlaget. Utspelas i därtill passande miljö: en litteraturkryssning. Boel, 62, frilansande föreläsare om bokläsande och svenska språkets historia, har grundat den ideella föreningen Oscar Levertins vänner. Nu har hon tagit med sig dess medlemmar på Finlandsbåten, abonnerad av tidskriften Läslust.
Det är dock andra lustar Boel bestämt sig för att äntligen ge fullt utlopp. ”Varför i helvete ska en läsande och tänkande kvinna kröna sin livsgärning med att vara fogligare och mer rättskaffens än någonsin?” – det har hon ju rätt i. Så mantrat för Boel blir: supa, knarka och knulla.
Om misslyckandet är Boels ”paradgren i det sociala livet” så har hon sannerligen medtävlare bland sina medresenärer. Till exempel den förmögne särlingen Jörgen som jobbar i hemtjänsten och är IQ-meriterad för föreningen Mensa. Och kronoinspektören Leif, ett ”förövarsvin”. Eller författaren Sven, stor estradör, rädd människa.
Människor som i sin desperata kamp för att bli accepterade till exempel blir alltför översvallande och närgångna. Ångest är allas deras arvedel.
Därför betalar Boel 800 spänn för varje trekvart med sin psykolog Raisa – som hon älskar trots att hon är en särskrivare. Men hon får nöja sig med att förlusta sig med den mjukhudade kennelägaren Margareta med de stora brösten.
Stukad av våld, förolämpningar och känsloförnekelse, inympad med skuld, sprickfärdig av undertryckt vrede är Boel framför allt hungrig på intellektuell stimulans – och kärlek, romantisk kärlek.
Såväl kulturtanter av båda könen som litterära sällskap är naturligtvis legitima måltavlor för drift och satir. Men ”Oscar Levertins vänner” är i det avseendet varken uppfriskande eller drabbande. Och det var förstås inte heller meningen.
Jag inser väl att det så småningom – liksom i den egensinniga debutboken ”Främlingsleguanen” – handlar mer om utanförskap och själens obotliga än om köttets lust. Men i en tid med skriande brist på allvar kan jag inte låta bli att tycka att den språklystna normbrytaren Martina Montelius den här gången misshushållar med sin intelligens, humor och osedvanliga fantasi.