Salikon förlag
I en gammal tvättkorg i Astrid Lindgrens legendariska lägenhet på Dalagatan i Stockholm återfanns för några år sedan en unik samling dagböcker, löpande från första september 1939 till nyårsafton 1945. I dessa krigsdagböcker berättar Astrid om andra världskriget sett ur hennes perspektiv, såväl rent personligt, som mera övergripande med hjälp av en mängd noga genomlästa och kommenterade inklistrade tidningsurklipp.
Nu, sjuttio år sedan krigsslutet, har bokförlaget Salikon samlat texterna i en vacker volym som också innehåller ca sjuttio faksimilbilder av de handskrivna dagboksbladen, flera ej tidigare publicerade familjefoton, samt flera avskrifter av brev som Astrid fick läsa genom sitt arbete vid statens brevcensur. Författaren Kerstin Ekman har skrivit bokens förord och Astrids dotter Karin Nyman efterordet.
I likhet med andra historieintresserade har jag genom åren läst, sett och hört en mängd skildringar från andra världskriget. Ändå är det så att den här rösten från en ung småbarnsmamma i Stockholm öppnar mina ögon för något som jag inte riktigt sett förut: hur detta krig för våra föräldrars och farföräldrars generationer trots den bibehållna svenska freden blev en upplevelse som de kom att bära med sig – antagligen för alltid. Det är det här jag önskar att jag hade bett mina föräldrar berätta för mig om. Men det gjorde jag aldrig, och strax var det för sent.
Nu var naturligtvis inte alla lika ambitiösa och aktiva i sitt kunskapssökande som Astrid. Men mycket måste ändå de flesta ha delat: ransoneringarna, de svinkalla vintrarna med ont om bränsle, beredskapen, fasan för att den tyska – eller den ryska – krigsmaskinen skulle sluka också lilla Sverige.
Det har ofta diskuterats hur mycket omvärlden visste om nazitysklands förbrytelser mot mänskligheten innan allt uppenbarades i krigets slutskede. Av dagböckerna framgår tydligt att Astrid redan 1939 såg Hitlers vilja till världsherravälde – och så tidigt som 1940 skriver hon om koncentrationslägren, även om informationen då ännu inte var så detaljerad som den senare blev.
Hon skriver om smått och stort, om trupprörelser och slag, om barnens sjukdomar och vad de får i födelsedagspresenter och julklapp. Om den tyska permittenttrafiken, den hatade, men "vi har ju inget annat val". Hon avskyr nazisterna men lika stor är skräcken för ryssarna. Gång på gång återkommer hon med förtvivlan och vrede till det omätliga mänskliga lidandet på båda sidor och sätter sig själv och familjen i offrens ställe. Om det skulle dra ihop sig till krig i Sverige "så skulle jag krypa på knäna upp till regeringen och besvära dom att inte låta helvetet braka löst. Lars (sonen) skulle jag skjuta själv, tänkte jag, hellre än att släppa ut honom i kriget."
"Krigsdagböcker" är ett enastående dokument där man som läsare tycker sig komma helt nära Astrid Lindgren; då en vanlig mamma och hustru, nu en av världens mest kända svenskar. Redan då hade hon den fenomenala berättartalangen och språket i sin hand, liksom humorn som kan dyka upp som en skimrande silvertråd också när allt ser svart ut. Här och var i texten återger hon någon av tidens galghumoristiska krigsvitsar. Som en ironisk besvärjelse skriver hon om "lille söte Hitler". Stalin kallar hon för "lille knoen".
Andra gånger är hon bara vemodig, ängslig, rädd.
Men livet går trots allt vidare.
Och i mars 1944 har Karin mässling, och Astrid skriver i dagboken: "Jag rogar mig för närvarande rätt duktigt med Pippi Långstrump."
Resten är, som man brukar säga, historia.