Övers: Janina Orlov
Wahlström & Widstrand
När Rosa Liksom var ung var hon för rastlös för att skriva långa historier. Hon orkade inte koncentrera sig genom ett romanbygge. Hon var en konstnär som höll på att spricka i sitt behov av att uttrycka sig i olika former och genrer. Därför skapade hon texter och bilder om vartannat. Därför skrev hon kortprosa. Korta skarpa betraktelser, ofta surrealistiska och med en unik Rosa Liksom-blick på omvärlden.
Nu närmar hos sig 60 och har lugnat ner den rastlösa konstnärssjälen något. Hon har skrivit romaner, inte minst den Finlandiaprisade ”Kupé nr 6” som kom för ett par år sedan.
Men hennes personliga blick är intakt och kortprosan är ytterst användbar om man vill fånga och spegla omvärldens myller av åsikter, människor och historier.
”Sånt är livet” består av 67 korta prosatexter. Nästan ingen längre en två boksidor. De flesta historier speglar ett Finland på väg in i egoism och främlingsfientlighet. Ett land där nykonservativa vindar blåser genom folksjälen.
Det är bitvis ganska plågsam läsning. Korta historier, ofta skrivna i jagform, där människor fastnat i sin egen bitterhet och där världen sällan är större än den egna kroppen och tanken.
Men Rosa Liksom har en unik förmåga att hitta den svarta, surrealistiska humorn i tillvaron. Och hon formulerar den drastiskt, med skarpa ord. Tur är väl det, för utan humorn hade ”Sånt är livet” varit en riktigt deprimerande samtidstermometer. Det är den kanske ändå, men nu kan man åtminstone skratta åt eländet.