Bara för att upptäcka att den gifte man som lockat henne över Atlanten nu ångrat sig.
Småchockad och alienerad funderar hon över hur ensam man kan vara i en av världens största städer. Plötsligt är de aparta konstnärer som skildrat just denna förödande men kanske kreativa roll åter alldeles nära henne. Är det en tröst eller en förfärande insikt det som Robert Weiss, en semivärldsberömd sexterapeut, beskriver redan i förordet som: ”en kronisk sjukdom utan försonande drag”? Är liv och lycka totalt ”strypkopplade” till tvåsamhet eller, som Laing ändå själv stoiskt konstaterar: borde inte ensamhet ändå ha en mening då vi tillbringar så mycket tid ihop?
Laings huvudtes i denna självbiografiska essäsamling är att ensamhet även kan vara kreativt. Speciellt fyra konstnärer fascinerar henne: Edward Hopper och Andy Warhol, plus outsiders som Henry Darger och David Wojnarowisc. Mindre plats får Klaus Nomi (”en kontratenor som attackerade syntpopen”), fotografen Peter Hujar, Valerie Solanas (SCUM-manifestet) och Josh Harris (IT-pionjär, genial konstmanipulatör).
Laing skriver naket och vackert, ibland nervigt,ibland kallt resonerande. Vad som lyfter verket är att hennes ensamhet ständigt kommunicerar med essäerna. Hon speglar andras ensamhet i sin egen – på samma sätt som läsaren gör det i författarens. Det skapar förståelse och ett visst igenkännande, bortom boken, med Warhols sociala fobi, Hoppers isolerade vemod och de båda övrigas uppenbara psykiska problem.
Darger hämnas på Gud i de tusentals målningar ingen annan än just Gud fader såg innan Darger dog och kvarlåtenskapen i sista sekunden, nästan gudomligt, räddades undan sopgubbarna. Wojnarowisc hämnas på sig själv genom att exponera sin självdestruktivitet och jagupplösning i sin konst.
Som logisk konsekvens berör sista essän internet och den sociala ensamhet det innebär att fastna vid skärmen och imitera gemenskap. I ”Strange fruit” (anspelar både på Billie Holidays låt och Jean-Michel Basquiats verk ägnat aidsoffer) försonas författaren också med sin frivilliga men tidvis bittra isolering och ägnar slutet åt att lovprisa flanerandet. Hon går ensam, följer i spåren av Stig Larssons ”Autisterna”, genom städer som en slags avprogrameringsprocess, även om hon naturligtvis förblir ensam. Det är inget speciellt lyckligt slut på resan utan snarare en punkt misstänkt likt ett ärr.