Att plocka svamp och läsa poesi förefaller vara närmast identiska handlingar – ett lagom desorienterat sökande efter små jordbundna fynd resulterar i mild, mjuk lycka. Centrallyrik i så liten skala att den får plats i dina händer och ger stillsamma upplever som långsamt får förvälla. Du söker lyriken på platser du gärna återvänder till men ifall det går alltför lång tid mellan besöken är det lätt att du blir besviken - dikten är densamma men ändå förändrad.
Så varför var då landets första lyriksamling helt ägnad kärleken till kantareller och andra kulinariska läckerheter så svår att finna? Kanske har det stora, tunga allvaret och allerstädes närvarande smärtan i svensk poesi fått skalderna att tveka men Bengt Emil Johnson har lockats av både fiskar och fåglar medan Peter Kihlgård ägnade en lätt roman åt ”Koncipieringen av en gädda”.
Nu skulle det till en folklivsforskare för att upptäcka den fulländade skapelsen i en diskret enebacke, dold under några gulnande löv. Bengt af Klintberg skriver lågmäld, underfundig vardagspoesi, inte sällan om tålamod och naturen ständiga vilja att narras. ”Blek taggsvamp” (Ellerströms) är dessutom så tunn att den passar i fickan - en poetisk svamppraktika till akut tröst eller belöning på plats:
”Femtio nyanser av gult
Är inte tillfyllest
För att beskriva färgerna
På markens fallna björklöv och asplöv
I septemberskogen.
Svampplockaren låter inte lura sig,
Färgsignalerna är för korta, når inte fram.
Först när ett starkare, mer lysande gult
Kalibreras på synfältets radar
Infinner sig glädjechocken:
Kantareller!”
Hatten av för af Klintberg!