Övers: Irene Anderberg
Leopard
”Jag föddes till att tiga. Det enda jag är bra på är tystnad” säger eller skriver trots allt den 11-årige Mwanito, berättarjaget i Mia Coutos roman ”Jesusalem” från 2009, nu på svenska, sensibelt tolkad från portugisiska av Irene Anderberg.
Mwanito har inga andra minnen från uppväxten än den auktoritäre, nyckfulle och tokige fadern Silvestres egen lilla nation Jesusalem, belägen i en ruin från Moçambiques inbördeskrig, mitt ute i vildmarken. Silvestre lär sina barn Mwanito och tonåringen Ntuzi att det inte finns någon värld. Allt annat är dött. Inga andra människor existerar, förutom faderns trogna vapendragare, den före detta militären Zacarias och åsnan Jezibela.
Fadern – alltid envis som en ”kompassnål” – och Zacarias bär onekligen drag av Don Quijote och Sancho Panza, men i ett slags inverterad form. Liksom Don Quijote är Silvestre patetisk, storhetsvansinnig, likväl ett slags sårbar hjälte. ”Min far vill stänga ute världen. Men det finns ingen dörr att stänga inom honom”.
”Jesusalem” är den 60-årige Mia Coutos femte roman på svenska, och den minst övernaturligt, magiskt realistiska. Couto säregna blandning av realism och afrikansk magiskt tänkande, får här, genom ögonen på en pojke, en mer konkret, handfast form. Fortfarande är dock Coutos poetiska prosa full av överraskande vändningar och gåtfulla visdomsord, som när Zacarias förklarar för Mwanito att ”Var och en av oss var en lögn, men tillsammans var vi sanningen”.
Till slut kommer givetvis en orm in i paradiset, således en mystisk kvinna från Lissabon, på jakt efter, ja, vad? Kvinnas brev, som Mwanito läser i hemlighet, infogas i romanen, och en helt annan värld – redan hennes prosa speglar en annan värld – öppnar sig gradvis, låt vara mer för den vuxne läsaren än den minderårige berättaren. Rasande skickligt hantverk.
Liksom i tidigare romaner väver Mia Couto naturligt in hemlandets många problem, från det blodiga självständighetskriget från Portugal, till det senare inbördeskriget och dess tragiska konsekvenser. Lägg därtill fattigdomen, torkan, patriarkatet och därmed sexismen, misogynin.
Trots det är ”Jesusalem” en sinnrik och förförande roman. Och ett lysande exempel på hur sanningen – för att citera författarens underbara aforism i ”Flamingons sista flykt” – har ”långa ben och vandrar lögnaktiga vägar”.
”Jesusalem” visar åter att Mia Couto är en exceptionell författare i ständig förvandling. Hans prosa flyter säkert och outtröttligt fram som en flod mellan lika afrikanskt jordnära som himmelsk lysande poetiska passager.
Ytterligare ett exempel. ”Jag är som savannen, jag brinner för att leva. Och dör dränkt av min egen törst”.
