Övers: Helena Hansson
Albert Bonniers förlag
Har ens feministiska tankegångar präglats av 60- och 70-talens Grupp 8-or kan modern feminism bjuda visst tuggmotstånd. Men det mesta skiftar ju gestalt med tiden och det är bara att, som det heter, gilla läget.
En utmaning får jag ändå kalla Roxane Gays bok ”Bad feminist” (d v s ”Dålig feminist”, om titeln hade översatts), en av de böcker hon rönt stor framgång med i USA. Roxane Gay är doktor i teknisk kommunikation och retorik – syn för sägen bär ett TED-talk på nätet (finns med svensk text).
Efter de inledande och lite babbliga kapitlen – det känns som om man sitter på ett fik med en kompis – går hon loss på riktigt.
Boken är full av rallarsvingar och kängor åt samhällsfenomen som förutom feminism rör rasism (Roxane Gay är svart), fetma (Roxane Gay är inte magerlagd), utbildning, livsstil, värderingar, underhållningsindustri – listan är lång.
Som lärare vid en högre bildningsanstalt skriver hon bitskt: ”Universitet och dagis är inte så olika som man skulle kunna tro”.
Sådana oneliners (som det heter på bokens originalspråk) dräller det av. En annan lyder: ”Om patriarkatet är dött så har det budskapet inte nått statistiken”.
Det författaren lyfter fram är inte lika frekvent förekommande som de klyschor vi omges av. Så här säger hon till exempel om kvinnlig vänskap: ”Släpp den kulturella myten som säger att alla kvinnliga vänskapsrelationer måste präglas av bitchighet, insinuationer eller konkurrens. Den myten är precis som högklackade skor och handväskor – snygg, men till för att BROMSA kvinnor.”
Mitt uppe i ordmassor av omväxlande humoristisk och tragisk art hänvisar hon till en mängd företeelser i USA: tv-serier, filmer, musik, böcker, rättsfall etc. För en icke-insatt svensk kan det innebära vissa longörer – även om vi föralldel glufsat i oss av nordamerikansk kultur i flera decennier nu.
Det spelar ingen roll, Roxane Gay ser till att man inte missar huvudbudskapen. Och omvänt: trots hennes skärpa blir inte allt glasklart. Det är så man får förstå titeln ”Dålig feminist”. Hon påminner återkommande om att hon inte är mer än människa och därmed inte genomkonsekvent: de rap-låtar hon gärna trallar på har ofta gravt sexistiska texter.
Inget ovanligt. Svenskar sjunger ju ibland om en man som böjer sin krulliga hjässa ”en afton i negerbyn, mot trettonårig prinsessa, med eldsken på ebenholtshyn”.
Roxane Gays paradoxala hållning till trots är hon en trovärdig feminist – självkritiken borgar för detta! Med ärlighet kommer man som bekant långt (kanske inte ”längst”) – även om jag inte gillar allt hon (be)skriver.
I översättningen finns en hel del omsorgsfulla ordval. Dock slår det mig att engelska pronomina som ”this, that, these, those” kanske inte alltid bör direktöversättas. Alla ”det här” och ”de där” tynger tyvärr texten.
(Det vore f ö intressant att veta hur förlag ser på denna rätt vanliga företeelse.)
Fotnot: Sångtexten är ur E A Karlfeldts ”Svarte Rudolf”.