Om Clas Bjerkander, Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland
Albert Bonniers förlag
Kerstin Ekman har på senare år förutom sitt skönlitterära författarskap ägnat sig en del åt ett annat, mer faktabaserat och essäistiskt skrivande – kanske främst i boken "Herrarna i skogen". Nu har hon skrivit ytterligare en helt historisk skildring av en person som funnits, nämligen prästen Clas Bjerkander.
Ämnet för Ekmans bok är alltså Clas Bjerkander, född nära Skara 1735. Då var det frihetstid i Sverige. Stormaktstiden var slut och det var inom naturvetenskapen som nya landvinningar gjordes. Vetenskapsmän som Anders Celsius och Carl von Linné gjorde att forskningen om naturen och vad den kunde användas till fick ett rejält uppsving.
För Clas Bjerkander, som var bondson och kom från fattiga omständigheter, var det inte givet att få börja studera. Ekman beskriver hans skolgång och det finns inget som tyder på att han skulle ha varit något större lärdomslöfte – möjligen anar man redan under skoltiden en egensinnighet som skulle följa honom livet ut och som skulle ge honom en annan väg än den som tycktes utstakad för honom.
I vilket fall fick han börja studera, först i skolan i Skara och senare vid universitetet i Uppsala. Syftet var att han skulle bli präst, men han blev det inte på traditionellt sätt genom studierna. Efter två terminer var han tvungen att ge upp studentlivet, förmodligen för att han inte hade råd att fortsätta.
I stället återvände han till hemtrakterna utanför Skara, där han fick en beskyddarinna i änkan Maria Catharina von Nackreij. Han blev informator på hennes gård, det vill säga lärare, och det innebar en inkomst så han kunde ägna sig åt det han helst ville göra – studera naturen.
Han ägnade sig både åt växt- och djurlivet, och när det gällde djuren intresserade han sig för insekter och andra smådjur som dittills varit i princip helt okända. Några av hans viktigaste studier visade att en del missväxt berodde på olika typer av små skadedjur och inte enbart på dåligt väder som man dittills trott. Präst blev Bjerkander också till slut, först i Holmestads församling och mot slutet av livet i Grevbäck nära Vättern.
Ekman har skrivit en inkännande och medkännande bok om Clas Bjerkander, vars liv oftast bara kan anas i källorna. Hon använder sig av de fragment som finns och de många skrifter han skickade in till Vetenskapsakademin och som han fick publicerade där – vilket till slut blev hela 49 stycken.
Men inga av källorna, inte ens hans dagbok, låter oss komma nära Clas Bjerkanders egna tankar och känslor. Det verkar ha varit för privat för honom att skriva om sådant. Han verkar inte ha gjort särskilt mycket väsen av sig, utan levde ett stillsamt liv där vetenskapen och hans prästsyssla tog hans tid. Ekman har skrivit en bok om en man som förstod vad som var viktigt i livet och vad han ville göra med det. På det sättet är Clas Bjerkander, som Ekman själv skriver i inledningen, ”det goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra liv, vi människor?”