Albert Bonniers förlag
Hon har åsikter om det mesta, Kisa-författaren Gerda Antti, och drar sig inte för att yppa dem heller, trots att de ibland går på tvärs med samtidens gängse. I vårens "funderingsbok" reser hon ragg mot såväl feminismen och överlämnandet av barn till dagis och förskola – eller "kenneluppfostran! som hon kallar det – för att mamman själv ska kunna jobba på sin karriär i lugn och ro (vad pappa gör säger hon ingenting om), som kommunpolitikens villkor: "egentänkandet får man sedan lämna hemma när man blivit invald". Bland mycket annat. Nej, inte räds hon att utdela kängor, och inte att bli kallad reaktionär.
Är hon det, då? Reaktionär?
Nja. Kanske ibland. Lite. Men framför allt tycker jag att det är välgörande med någon som oförväget säger sitt hjärtas mening, utan att först känna efter med fingret i luften. Och ganska ofta, dock inte alltid, håller jag faktiskt med henne.
Men "Livet omkring" bjuder på mycket mera än bara kängor åt samtiden. Här betraktar Antti också livet närmast sig. Människor, naturen, de vilda djuren och de tama, tankarna kring åldrandet och den obevekliga döden.
Ofta känner jag igen mig i hennes kärleksfulla, men osentimentala, skildring av den svenska landsbygden, med dess hagar, träd och vattendrag. Och jag tänker: det finns inte så många nu för tiden, som gitter se det och klä det i ord; Sverige utanför 50-skyltarna. Men Gerda Antti, hon gör det.
I Gerda Anttis bildspråk ekar en annan tid, en äldre tid, med jord, skog och djur som självklara referenspunkter. Jag gillar det. Jag tycker om hennes sträva humor och ibland dräpande självironi, hennes provokativa parallell mellan mjölkgårdarnas ensamma kalvar och barnen på förskolan, hennes syrliga kärvhet: "När man är ung vill man blomma och när man är gammal ska man vara till nytta eller dö så att de unga får ärva nångång."
Högt och lågt blandas i dessa stycken, en del små berättelser på flera sidor, andra bara någon enstaka mening, som aforismer. För mig är ett av de allra mest berörande styckena det om gårdsauktionen efter det äldre paret som ska flytta in till samhället. Allt ska bort, det nötta bohaget ligger utlagt på gårdsplanen och hustrun Elin gömmer sig i köket i skam för den blottade fattigdomen, nu till allmän beskådan. Korna är redan sålda, hönsen går för tio kronor styck. "Kvar att sälja var nu bara Pelle, 26 år, en blondskäggig jätte med lockig svans, snäll och arbetsam."
Här är Antti som allra bäst, kännande med både människor och djur, ordknapp men så välformulerad och med förmågan att med små gester teckna scener där det outtalade ibland är lika smärtsamt som det sagda.
För det fattar man ju. Att vem skulle köpa Pelle, 26 år, annat än för att snarast möjligt casha in alla hans åttahundra kilo från slakteriet?