Övers: Johanne Lykke Holm
Albert Bonniers förlag
Den danska författaren Josefine Klougart fick ett översvallande mottagande när hon introducerades på svenska med romanen ”En av oss sover” förra året.
Nu finns hennes senaste roman ”Om mörker”, utgiven i Danmark 2013, i svensk översättning.
Den som fann den förra svår får här en ännu större utmaning. Här finns i stort sett inget kvar av traditionell berättelse, i betydelsen en historia med tydliga huvudpersoner, intrig, en början och ett slut eller ens en kronologi. Ett eventuellt begriplighetskrav måste man direkt göra sig av med.
Vad får man då i stället?
”Viskningar hörs lika tydligt som rop” står det i början av boken. Det kan ge en fingervisning om det speciella med Josefine Klougarts metod. Här finns en långt driven nivellering. Inget lyfts fram på bekostnad av något annat. Sådant som vanligtvis bär fram en berättelse, konflikter mellan människor till exempel, placeras i nivå med … ett äpple i en skål eller någonting helt annat – oavsett vad så beskrivs det med kristallklar skärpa. Men i mer traditionellt berättande är man som läsare på det klara med vad som är det viktiga. Så inte här, vilket ger en mycket speciell effekt.
Och apropå viskningar och rop. En av få explicita referenser i boken är till Ingmar Bergmans film ”Persona”. ”Den är fantastisk”, sägs på ett ställe. Att Josefine Klougarts prosa ligger nära poesin är tydligt. Men frågan är om inte en jämförelse med film är ännu mer passande. Någon berättare finns alltså inte heller, utan ofta består scenerna av ett slags iakttagande. En blick som zoomar närmare, och avlägsnar sig.
Ett svindlande parti beskriver hur närbilden av en kvinna byts mot avståndet:
Vi kommer inte närmare, tvärtom, vi är på väg bort.
Rör oss baklänges,
tappar porerna i kvinnans hud, vi tappar porerna, de små ljusa fjunen på överläppen som du hade upptäckt, linjerna i huden som påminde dig om en annan tid, en ungdom, paradoxalt nog, som inte riktigt gick att placera.
Ett steg i taget, baklänges över åkrarna, snubblande upp genom bergen,
högre upp
Mer och mer torr röd jord syns, mer och mer av jordens hud, mindre av kvinnans.
Ett av bokens mest gåtfulla partier heter Sapfofragment och består av några enstaka rader per sida, utspridda till synes slumpmässigt. Här finns en ordlöshet som kan påminna om den som är det bärande temat i just ”Persona”. Endast en ytterst skör tråd håller över huvud taget ihop språket. Men de till allra största delen vita sidorna vibrerar på något förunderligt sätt av liv.
Det är fascinerande och märkvärdigt lockande.