Översättning: Rebecca Alsberg
Brombergs
Tjugotreåriga Pip vill göra gott för världen, överlever knappt som telefonförsäljare av idioti, har en miljon i studieskulder, saknar far och bor i ett skitigt kollektiv i Kalifornien. Dessutom måste Pip – smeknamn för Purity, romanens originaltitel – ständigt ringa, stötta och trösta sin egocentriska, hypokondriska mor, trots att inget ”telefonsamtal var fullbordat förrän båda hade gjort den andra olycklig”, som Jonathan Franzen elegant formulerar det i upptakten till sin femte roman ”Renhet”.
Liksom i Franzens två tidigare Stora Amerikanska Romaner är ”Renhet” utsökt välformulerad, intelligent underhållande och mångordig: 600 sidor.
Likväl är ”Renhet” en fin men bestämd vidareutveckling av hans skaparkraft, låt vara att Franzen som alltid skarpt fokuserar sitt litterära förstoringsglas mot det socialt dysfunktionella, som familjen Lambert i genombrottsromanen ”Tillrättalägganden” (2001) och Berglundarna i ”Frihet” (2010). Skillnaden blir dock omgående uppenbar.
Så är Franzens ärende både smalare och vidare än tidigare. Och Pip bara en av romanens flera förvirrade, faderlösa gestalter.
”Renhet” framstår länge främst som en svidande kritik mot män med makt i den globala, digitala byn. Franzen häcklar sarkastiskt Internet, sociala medier och karismatiska nätikoner, vare sig de heter Snowden, Assange eller som i romanen, Andreas Wolf, också han faderlös, uppvuxen som ett slags dissident i ”den dåliga smakens republik”, det forna Östtyskland.
På 2000-talet driver Wolf, numera en världsberömd Internetgud, en Wikileaks-inspirerad, avslöjande sajt, ”The Sunshine Project”. Bakom Wolfs vackra fasad döljer sig dock en exceptionellt framgångsrik sociopat och en manisk sexmissbrukare av tonårstjejer. Bland annat.
Romanens sju kapitel är smart överlappande, icke-linjärt berättade. Som vanligt vänder Franzen frenetiskt in och ut på varje liksom självklart dysfunktionell mänsklig relation med en sällsam prosaisk precision och utförlighet. Gradvis blir jag dock alltmer trött, rentav irriterad på Franzens omåttliga detaljrikedom. Han bejakar fullt ut den lika amerikanska som påfrestande romanideologin: att allt måste med!
Likväl är ”Renhet” Franzens mest mogna och avslutningsvis även mest uppiggande, rentav bästa roman. Delvis är det en kollektivroman om en handfull fristående, nästan alla osympatiska gestalter, vars liv överlappar varandra. Mest är ändå ”Renhet” en bildningsroman för 2000-talet. Namnet Pip är ju blinkning åt Dickens självbiografiska ”Lysande utsikter”. Till skillnad från Dickens berättelse från A till Ö, fixerar Franzen ett kort men avgörande tid i Pips liv då en vilsen flicka förvandlas till en åtminstone delvis självständig, vuxen kvinna.
Därför läser jag ”Renhet” inte så mycket som en samhällskritisk satir över konsumtionssamhället, patriarkala maktstrukturer, Internetvansinne och sociala mediersjuka, som en faktiskt sensibel betraktelse över vår tids kanske största illusion. Den om den eviga ungdomen.