Övers: Cecilia Franklin
2244
1876 i staden Saloniki i Makedonien. Genom gallerfönstren, inifrån ett harem, bakom slöjan, fångar ett par vackra gröna ögon den brittiske ynglingens blick. Hon tittar orädd på den den otrogne främlingen. Det är Aziyade och en hemlig, farlig och strapatsrik kärleksaffär tar sin början. Den leder så småningom till Konstantinopel där paret senare kan finna ett hus där de emellanåt kan stjäla åt sig tid tillsammans med fara både för medhjälpare och dem själva.
Boken publicerades ursprungligen 1879, anonymt av fransmannen Pierre Loti. En författare med erfarenheter som liknar den unge soldaten/älskaren i "Aziyade".
I förordet talar Isabelle Ståhl om att berättelsen är påfallande modern. Att den är ganska rakt berättad och bjuder på en del olika tekniker, blandar dikt och verklighet – huvudpersonen heter Loti till exempel. Men den är också påfallande romantisk genom att den delvis är en brevroman men särskilt i stil och temperament. Huvudpersonen kastas mellan stora känslokaskader, dyker djupt ned i sin förtvivlan och rider lika högt på sirligt kärleksgalanteri. Haremskvinnan sätts på piedestal, hyllas och älskas stort – men får också konkurrens i början från kvinnor som Loti besöker i mer beryktade hus.
Den som liksom undertecknad är svag för känslostormande österlandsromantik (den västerländska blicken här är påtaglig, men inte föraktfull) kärlekstrubbel, romantiska, poetiska toner och tragedier, kommer garanterat bli förtjust i den här romanen.