Wahlström & Widstrand
Där en boks motto brukar stå finns några inverterade rader från psalm 23 i Psaltaren: ”Ingen är herde/Allt fattas”. Längst bak ett kort citat av Tsvetajeva: ur det har titeln till Katarina Frostensons senaste diktsamling lånats, ”Sånger och formler”.
Författaren har, bland mycket annat, varit verksam som poet i cirka fyra decennier. Många minns henne som en ”svår” skribent från åren för Jäderlunddebatten (som fick sitt namn av en annan ”svår” poet) – en litterär könsstrid.
Sedan dess har det flutit andra vatten under broarna. När jag åter läser en del av Frostensons tidiga poesi ter den sig inte längre så knepig. Beror det på tiden som gått – eller läsaren?
Det kan låta pretentiöst att om den nya samlingen använda ord som ”mogen”, ”avklarnad” – eller vad man nu kan hitta på. Men en något mer stilla röst hörs i sångerna – de som kommer inifrån – och i formlerna – de som mer är besvärjelser. Utan att egentligen bekänna sig till någon tro ger författaren ändå andliga drag till sina dikter, nu liksom tidigare. Bland annat är en frånvarande fader – eller moder – ofta närvarande, kanske som en existentiell föräldralöshet.
Alla bortgångna är hur som helst en realitet för den som bär på allt fler år:
Bortgångna
tänker på er
att ett medvetande skulle vara
väck –
det kan inte vara så.
Men allt är inte saknad och sorg. På ett ställe heter det ”jag är den väg sången tar/amorf och strängig”. Erfarenheten ger en blick som kan se åt två viktiga håll:
Sången är en trål, drar bakåt
Sången är en pil, den siktar
Många dikter är vända ut mot världen med sina apokalyptiska – fast verkliga! – bilder av tiggare, människor på flykt, miljökatastrofer orsakade av hejdlösa konsumtionsbeteenden. Läsaren anklagas inte, men det är en representant för oss alla som skriver om ”skammens rodnad – orden är utgångna”. Liksom allt annat datummärkt vi förbrukat.
Bokens alla platser med betydelse kan vara gator, länder, torg, fält eller det rum som också är tiden:
det levda ska ha sin plats
det fordrar sitt rum
den måste ju vara nånstans
all tid som har gått
Som något slags förädlade kökkenmöddingar innehåller dikterna lager på lager av kunskap och referenser – som läsaren inte nödvändigtvis måste vara bekant med.
Jan Arnald har skrivit att Katarina Frostensons poesi ”omedelbart hejdar sig då den hakar fast vid befintliga estetiska strukturer”, men den kan påminna om barns självklara ordpåhitt: ”att mosesligga i vassen”, ”i ordet språk finns sår och påk”, ”det är en skog/och därinne ett hjärta – inälva”. De här orden känns aldrig sökta – jo, sökta efter kanske – och funna!
Men poeten som önskar än större enkelhet ber om nya redskap:
Lär mig att använda färre ord. Lär mig att bruka plogen
lär mig att begagna
harven jag talar om
Just den här dikten slutar med en vitsig vändning (här utelämnad). Sådana överraskningar är bland annat vad som fascinerar mig.