Övers: Birgitta W Augustsson
Albert Bonniers förlag
”Löpningens själ” vet jag sannerligen ingenting om (har inte ens läst Haruki Murakamis bok om långdistanslopp), men det fanns något i förhandsreklamen som väckte mitt intresse för en roman med en historisk friidrottskarriär som viktig ingrediens.
”Löparflickan” är kanadensiska Carrie Snyders debutroman från 2014 (föregången av ett par rosade novellsamlingar), och huvudpersonen Aganetha/Aggie Smart är en fiktiv karaktär. Dock finns en verklighetsbakgrund: OS i Amsterdam 1928 där Kanadas kvinnliga friidrottstrupp hade stor framgång.
Det var första – och fram till 1960 enda! – gången kvinnor tilläts tävla på distansen 800 meter. OS-kommittén införde helt sonika förbud för kvinnor på distanser över 200 meter. Löparbanornas kämpande kvinnor, motarbetade på grund av sitt kön, är alltså väl värda en hyllning.
Men som enda förevändning för en roman? Nej, Carrie Snyder vet att mer krävs och det är ett rikt stoff hon bygger sin roman av, med karaktärer som lever och engagerar läsaren.
Aggie är en flicka som springande tar sig igenom decennierna, av obetvingligt behov och den tävlingsinstinkt som gör att hon i 50–60-årsåldern i smyg fortsätter springa långlopp som bara är öppna för män.
Enligt fiktionen tar hon guld i Amsterdam-OS. Ung och godtrogen blir ”den gyllene löparflickan” för en tid följetong på tidningarnas kändissidor och eftertraktad fotomodell. Därefter anträder hon vägen mot en fri kvinna, bland annat via en förälskelse som ändar i en ny sorts sårbarhet och förödmjukelse.
Men det är den 104-åriga (!) Aggie läsaren först möter. Inklusive rullstol blir hon kidnappad av två ungdomar för en resa bakåt i tiden. Ett lite krystat grepp för att uppenbara överraskande hemligheter, men snart har Aggie – som varken saknar bett eller humor – en i sitt grepp.
Barndomsbilderna har en betagande omedelbarhet och tydlighet. Där finns fadern med sina märkliga uppfinningar, modern som i en och samma varmhjärtade person är barnmorska och illegal abortör, den älskade halvsystern Fannie som tar med Aggie till kyrkogården där så många bröder och systrar redan vilar.
Det är kvinnorelationerna som står i centrum: mellan mor och dotter, mellan systrar och mellan väninnor. Långt ifrån okomplicerade, skildrade med känsla för subtiliteter.
Världshistoriska händelser under romanens långa tidsspann speglas ur individperspektiv.
”Löparflickan” blir också en bok om åldrandet och minnet – som även det är rörelseaktivt hos Aggie med tankar som associativt löper från nu till då. Hon är en romangestalt som jag tror många kommer att ta till sig.