Norstedts
År 1885 gjorde en historiker en märklig upptäckt i ett hörn av Uppsala universitetsbibliotek. Det var det gulnade originalmanuskriptet till en självbiografi. Märkligt var det dels därför att det skrevs under en tid när självbiografier var sällsynta – 1600-talet – men kanske allra mest för att den skrivits av en kvinna.
Agneta Horn, född 1629 i den då svenska staden Riga, var barnbarn till riksföreståndaren Axel Oxenstierna, dotter till fältherren Gustaf Horn och hans maka Christina, och tillhörde således en av de mäktigaste släkterna i stormaktstidens Sverige.
Ändå är det liv hon skildrar minst av allt någon dans på rosor. Tvärtom ett temperamentsfullt och bitvis bittert vittnesbörd om en uppväxt präglad av extrem utsatthet, sedan hon som tvååring mist sin mor i pesten och fadern försvunnit ut i det till synes oändliga kriget med sin här.
Också Agneta och lillebror Axel blir sjuka, men överlever, men av rädsla för smitta vill först ingen av släktingarna ta hand om den, utan de lämnas till vanvård hos tjänstefolk, "elaka och lätfärdiga människor" som låter barnen frysa och svälta.
Inte blir det för den delen bättre när de väl får komma till en släkting. Hos den uppenbart stenhårda, kanske sadistiska Ebba Lejonhuvud får Axel och Agneta bland annat sova i ett rum utan eldstad och med trasiga fönster.
Lille Axel fryser ihjäl. Agneta överlever. Och det är bara början av denna "Beskrifningh öfwer min älända och mycket wederwärtiga wandringestidh samt alla mina myket stora olyker...", som Agneta inleder den långa titeln på sitt verk.
Språkforskaren Karin Milles låter i sin bok Agneta Horn själv komma till tals, med sitt mustiga språk och sin 1600-talsstavning (dock även översatt till nutida svenska). Detta ger skildringen en sällsynt känsla av närhet och autencitet. Men ibland är självbiografins uppgifter bristfälliga; då fyller Milles gärna i med egna tankar om vad som kan ha hänt. Hon ger kommentarer och ibland korrigeringar av Agnetas minnesbilder. Framför allt sätter hon in texten i sitt historiska sammanhang. Resultatet har blivit en bok som, trots vissa upprepningar och motsägelser, är ett äventyr att läsa.
Agnetas egen text upphör redan när hon är dryga tjugo år, och ingen vet när den egentligen skrevs ner. Därefter har Milles fått förlita sig på andra källor. Glädjande är att Agneta ändå fick lite lycka i sitt liv; som nittonåring gifte hon sig med sin stora kärlek, soldaten Lars Cruus, efter att länge och modigt ha stått emot släktens vilja att gifta bort henne med en adelsman.
En del forskare har avfärdat Agneta Horns självbiografi som gnällig och alltför negativ. Klart är att hon inte sticker under stol med sina lidanden, liksom att hon även själv som vuxen utvecklade mindre goda sidor som egocentricitet och girighet.
I stort förblir dock Karin Milles lojal mot Agneta. Som läsare kan man efter denna direktkontakt med 1600-taoet inte annat än förfäras över hur lite ett flickebarns liv då aktades.