Övers: Hans-Jacob Nilsson
W&W
Ärligt talat så undrar jag över min dragning till böcker och filmer som "Brideshead Revisited".
Givetvis är det alltid lika spännande med nyöversättningar, och även om Margaretha Odelbergs tolkning från 1946 (senare kompletterad och reviderad av Bengt Larsson) fortfarande fungerar utmärkt, så har Hans-Jacob Nilssons delvis en annan lyster.
Men, handen på mitt hjärta. Vari ligger lockelsen med Evelyn Waughs "En förlorad värld"?
Är jag specialintresserad av överklassens, i synnerhet den brittiska, själsliga eller vardagliga problem? Inte alls. Och ändå blir jag så där knasigt uppslukad. Vill se om "Gosford Park" och funderar på att göra detsamma med rekvisitajippot "Downton Abbey", som bland annat spelas in på Highclere Castle, en av förlagorna till Brideshead.
Alla andra liknande romaner, deckare och filmer jag tuggat i mig genom åren – varför?
Som nu: Jag har inte bara läst om – och njutit. Jag har dessutom än en gång sett den fenomenala tv-serien från 1981, med Jeremy Irons och Anthony Andrews – och njutit. (Den senaste filmversionen, från 2008, gillar jag inte. Skippade den.)
Varför denna märkliga försjunkenhet i en samling sardoniska, charmerande figurer från 1920- och 1930-talet, och deras under-ytan-lidelser och religiösa anfäktelser. Värdekonservativa nästan hela bunten, obehagligt bördsstolta ... kort sagt, fullständigt hopplösa. Ävenså den borgerlige Charles Ryder. Romanens nostalgiske berättare, vars intima vänskap med den utlevande överklassvärstingen Sebastian Flyte ger honom tillträde till en värld och en kärlek som inte enbart förändras, utan också är dömda att gå förlorade.
En värld Charles tio år efteråt väcker till liv med hjälp av sina minnen, "den bevingade härskarskara" som utgör hans livs väsen.
Nej, det går inte att enkelt förklara varför Evelyn Waughs mest kända roman från 1945 (reviderad och utökad 1959) fascinerar också mig. Som till råga på allt finner de sista hundra sidorna lätt motbjudande, i all sin andliga komplexitet. Ändå är jag fast. I miljön, språket och karaktärerna, den elitistiska avskildheten och i sorgen över det redan förgångna och det som måste försvinna – omöjligheten i det hela. Otroligt vackert. Som ett bländverk.