Carlssons förlag
Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap, också en i den stora mängd kulturpersonligheter som ryms inom Sommens flerarmade famn, fortsätter sitt idoga nedskrivande av erfarenheter och minnen i en nyutkommen bok som heter just ”Nerskrivning”.
På sidan 19 (det handlar bl a om hornsimpor) står det redan klart att författaren för de slags resonemang jag inte vetat att jag saknat.
För läsare med intresse för natur, sport, litteratur, människor och allt annat, är boken en guldgruva. Mycket utspelar sig visserligen i en akademisk värld. Det bör dock inte stöta bort läsare som är obekanta med den, man får en genomlevd, personligt hållen, inblick. Dessutom ges många tillfällen att blicka bakåt på ett svunnet Sverige.
Även om man anar författarens saknad efter tidsandor (stavningsprogrammet anmärker på denna pluralform, men det kan inte hjälpas) och, inte minst, människor, beklagar han inte enbart den vändning världen och värden tagit.
Per Rydén har huvudsakligen ägnat sig åt press- och litteraturhistoria, men ”Nerskrivning”, liksom den tidigare S-trilogin (”Solskensolympiaden”, ”Sommen”, ”Söndag”), präglas av det intimare tonfallet.
Textens ovanliga karaktär gör en både glad och förtvivlad: den ringa plats en recension tilldelas räcker inte på långa vägar - jag vill ju citera hundratals meningar och ordvändningar! Exempelvis formuleringen om hur Svartån ”tog sig fram under en bro efter att ha meandrat över maderna nedanför Lilla torget och slagit en lov kring Holmen där husen hade sina rötter i vatten”.
Det är i hemstaden Tranås ån flyter så vackert, men boken tar sin början i inget mindre än Lustgården. Här avses sommarvistet vid Sommen, Seglarvik. Senare ska livet bjuda på mer komplicerade turer så som det har för vana.
Kapitelrubrikerna består alltid av ett ord som behandlas märkligt heltäckande. Sålunda inleds ”Tvåan” med reflexioner kring Boxholm II, ångbåten som tuffat runt i Sommen i mer än hundra år. Den övriga tvåan-tematiken rör till stor del författaren själv: en ständig två som aldrig kommer etta.
Som läsare av det här mångfacetterade verket vill man invända, men var och en har rätt att karaktärisera sig själv.
Jag är förtjust i hans lite udda sätt att skriva, det är personligt, ja, privat, men ett känslospröt (får man för sig) undviker det alltför nära eller alltför ordvrängande.
Ställvis är det lättsam läsning, ibland tyngre. Och apropå tyngd: en bok på 700 sidor är svårhanterad. Man behöver en läsplatta. Som ett bord, t ex.
Bland prima utsagor man vill göra till eget motto är: ”Medvind är inte bra för frisyren. Så ställ dig i motvind!”
En del vacklande hållningar beskrivs, men de försvaras och förklaras. Per Rydén återkommer till den dubbla tillhörigheten som litteratur- respektive presshistorieforskare och han beklagar att den inre diktaren fick stå tillbaka för det vetenskapliga. Men när han kallar sig ”författare med förhinder” sätter man upp en förvånad min: Och vad är den här boken bevis på då?