Övers: Eva Johansson
Natur och kultur
När jag nyligen hade anledning att återvända till John Williams roman "Stoner" från förra året upptäckte jag att den till och med var bättre än jag insåg första gången. Så är det ibland, andra gånger kan det vara tvärtom. Vilket för övrigt är ett litet dilemma för recensenten – det är svårt att veta vad tiden gör med verket.
John Williams har fått en stor renässans på senare tid efter decennier i relativ glömska. "Stoner" gavs ut första gången 1960, men alltså först i fjol på svenska. Fem år före "Stoner" skrev John Williams "Butcher’s Crossing", som nu finns i svensk översättning – av allt att döma en mycket väl genomförd sådan av Eva Johansson.
Och jag måste säga att "Butcher’s Crossing" är en ännu bättre roman. Förvånande nog, på sätt och vis. Ämnet är inget som normalt lockar mig. En berättelse från 1870-talets amerikanska västern om några män som lämnar civilisationens sista utpost och drar långt ut i vildmarken för att jaga buffel. I centrum står Will Andrews som gör något av motsatt resa jämfört med huvudpersonen Stoner i den boken, där resan gick mot det akademiska livet och litteraturen. Andrews har lämnat studierna och det stilla livet bakom sig för att söka äventyret. Lockelsen är stark, drivkrafterna bara delvis synliga. Han beslutar sig för att följa med den rutinerade jägaren Miller som känner till en stor buffelhjord i en dal, gömd för omvärlden.
Dit beger de sig tillsammans med ytterligare två män.
Färden dit, jakten, överlevandet under en lång, kall vinter och resan tillbaka är vad Williams skildrar. Men som han gör det! Prosan är oerhört konkret, saklig i minsta detalj. Hur en kula tillverkas och en patron laddas, hur buffeln skjuts och kroppen flås. Hur elden görs upp, kaffet kokas, kojan byggs – allt skildras med en detaljrikedom som antyder en nästan ofattbar sakkunskap. Och därtill stiger hela det väldiga landskapet med alla dess växlingar fram; från himlens oändlighet till den minsta snöflinga. Allt fångar John Williams.
Inte heller detta vore normalt sett särskilt fängslande. Men här handlar det om stilen, om en prosa som är obetvinglig, lugn, ihärdig – ja faktiskt omöjlig att värja sig emot.
Styckevis är det en brutal roman. Dalen fylls av de döda bufflarnas flådda kroppar, i tusental. Expeditionens ledare Miller driver jakten bortom allt förnuft. Männens umbäranden är stora. Över huvud taget är det en väldigt kroppslig, fysisk roman.
När så männen, som då har blivit reducerade till tre, till slut lyckas återvända till den lilla hålan Butcher’s Crossing har John Williams lagt grunden för en final som växer till stora mänskliga dimensioner. Den konkreta och i tid och plats så hårt förankrade berättelsen blir då på samma gång en närmast mytisk bild av människans villkor.