Övers: Manni Kössler
Forum
"Jag är femtiotvå. Jag har status och värdighet...” fastslår genetikern Yvonne Carmichael i upptakten till Louise Doughtys roman "Kvinna inför rätta”. Förvisso är det så. Yvonne är en framgångsrik yrkeskvinna i London och mor till två vuxna barn, hon är sedan trettio år gift med Guy i ett numera avsvalnat men ändå kärleksfullt äktenskap. Världen ligger klar och ordnad omkring henne, allt är under kontroll, Men en dag träffar hon en okänd man i ett möte som tycks slumpmässigt men som kommer att förändra både hennes liv och – o ja – hennes anseende.
Med mannen, vars hemlighetsfulla persona accentueras av att såväl läsaren som Yvonne bara lär känna honom som "X”, inleder hon en passionerad relation som snart, förutom en erotisk besatthet, också kommer att växa till en djup förälskelse. Förundrad men motståndslös finner hon sig själv i situationer som ingen, allra minst hon själv, hade kunnat föreställa sig. En riktigt ödesdiger vändning tar historien dock först när Yvonne blir brutalt våldtagen av en kollega på en fest. När hon till sist bryter samman och berättar för X blir det början på en lång kedja av händelser som kommer att utmynna i att de båda står inför rätta, anklagade för mord.
När det kommer till den nakna kroppen saknar alla titlar och all respektabilitet i världen betydelse; då gäller fortfarande de urgamla lagarna om mäns makt och kvinnors sårbarhet. Louise Doughty gestaltar det med skärpa, men utan att klä sitt berättarjag i någon offerkofta. Konsekvent och övertygande tecknar hon bilden av rättsväsendets/samhällets nya syn på Yvonne: hon är nu en kvinna som tidigare varit involverad i ett okonventionellt erotiskt förhållande med en man, och anses därmed också vara villig till flera, också våldsamma sådana. En sådan kvinna definieras nu inte längre av sin position i yrkeslivet eller av sin kompetens, utan av en sexuell handling som hon utfört, eller misslyckats med att förhindra att någon annan utför mot henne. Romanen speglar givetvis det engelska rättsväsendet, men här kan man nog påstå att det råder en sorglig samsyn i större delen av världen,
"Kvinna inför rätta” är en lysande roman, intelligent och skickligt byggd, där författaren hela tiden håller dramatiken på topp genom kittlande förhandsglimtar av det kommande. Det är en bok där man på en gång vill rusa genom sidorna för att få veta vad som ska hända – och samtidigt läsa riktigt, riktigt långsamt, för att låta varje formulering sjunka in. Den är psykologiskt trovärdig och högintressant i sitt diskuterande av hur varje människa strävar efter att skapa sin egen livsberättelse, även om den blir en fantasi gjord av lögner och halvsanningar. I de mycket starka scenerna från rättegången gestaltar Doughty Yvonnes nakenhet och med henne alla världens misshandlade, misstrodda kvinnor som kämpar för sin värdighet, och, kanske mest smärtsamt av allt, den avgrund som hon tvingas se öppna sig inom mannen hon trott sig känna.
"Relationer handlar om berättelser, inte om sanning”, skriver Doughty vid något tillfälle. Jag vet inte riktigt om jag vill tro på det, men sant är att det här är en riktigt bra berättelse om relationer.