Övers: Lena E Heyman
Tranan
När nu den största hajpen kring Roberto Bolaño, och i synnerhet efter hans postumt utgivna magnum opus, ”2666” (på svenska 2010), lagt sig, fortsätter arvingarna att hitta outgivna noveller, essäer, och romanutkast, som förlagen fortsätter att publicera. Lite av gravskändning, kan man tycka. Men så är Bolaño en av den spanskspråkiga litteraturens giganter.
Bolaños första novellsamling ”Telefonsamtal” på svenska är dock en av de två samlingar som publicerades före författarens död 2003; den andra, ”Horor som mördar” ger Tranan ut i vår. Och förlaget fortsätter senare med att ge ut ytterligare två, vad jag förstår, outgivna novellsamlingar.
Efter de två senaste Bolañoböckernas på svenska – två mysteriösa kortromaner, dels den hallucinatoriska ”Amulett”, dels den Perec-experimentella ”Nazistlitteratur i Amerika” – är det en fröjd att åter få läsa den inspirerade, magnifikt fantasifulla och prosaiskt intensiva författaren.
Tematiskt hålls flera av de fjorton novellerna i ”Telefonsamtal” samman av en välbekant gestalt – en ung, aspirerande alternativt misslyckad exilförfattare som inte sällan heter Arturo Belano, författarens återkommande alter ego – och överhuvudtaget av exilens villkor, gärna för en exilchilenare i Spanien (vilket Bolaño själv var vid den tiden då novellsamlingen utkom i original 1997).
Här återfinns också Bolaños enda berättelse om den korta tiden i fängelse efter Pinochets kupp, men även en udda novell om en åldrad (= 37 år) porrstjärnas kärlek och sista affär med den aidsdöende porrlegendaren John Holmes. Här finns även en novell som utspelar sig under andra världskriget där en okänd, möjligen usel författare som motståndsman hjälper och räddar kända kollegor, utan att dessa celebriteter någonsin tackar honom. Här ställer Bolaño, som länge var en politiskt övertygad, senare ett slags litterär trotskist, sin kanske mest fundamentala fråga på sin spets: vad är viktigast – litteraturen och konsten eller medmänskligheten, mer exakt politiskt agerande?
Framför allt är det kärleken, ständigt nya och avslutade relationer präglade av 70-talets sexuella frihet men kanske främst av existentiell förvirring som förenar novellerna.
Gestalterna, handlingen och stilen är närmast impressionistisk – novellerna avslutas ofta plötsligt och får läsaren att undra vad som händer sedan – och skrivna som av en manisk grafoman (vilket Bolaño tveklöst var). Ibland får jag känslan av att novellerna är ett slags romanutkast, eller snarast små berättelser som ska infogas i en större helhet. Likväl bjuder ”Telefonsamtal” ofta på Bolaño i högform. Inväntar otåligt ”Horor som mördar”.