Övers: Rebecca Alsberg
Norstedts
För den som känner sig manad att återvända till vårens hätska debatt om den så kallade kulturmannen finns nu möjlighet att stifta bekantskap med det verk som var den tändande gnistan. Det var ju i Karl Ove Knausgårds debutroman "Ut ur världen" från 1998 litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström tog avstamp i sitt angrepp på de i hennes tycke alltför omhuldade kulturmännen. Vid sidan av Knausgård lyfte hon fram Stig Larsson och dessa två författares uttalanden och texter om kvinnor, och framför allt om unga flickor.
Än mer än Witt-Brattströms text satte Knausgårds rungande och långa försvarstal om "cyklopernas land" fyr på debatten.
Jag tyckte Ebba Witt-Brattströms inlägg var svårbegripligt redan då. Och jag tycker det i ännu högre grad när jag nu läser om det efter att ha läst romanen i fråga.
Alltså: Karl Ove Knausgård skriver om 26-årige Henrik Vankel som jobbar på en skola i en liten by vid den nordnorska kusten. Han blir förälskad i 13-åriga Miriam och har också ett sexuellt möte med henne. Detta vore naturligtvis väldigt illa, om det vore verklighet. Men som Knausgård med eftertryck påpekar i sitt svar är det ju en roman. Miriam finns inte.
Möjligen finns mer att säga, men jag kan inte påstå att episoden väcker några starka känslor, vare sig av moraliskt slag eller andra.
Det finns många andra inslag som Knausgård skildrar starkare i boken. Ett tema i denna spretiga och omfångsrika roman – 740 sidor! – är skam.
Från romanens nutid dyker Knausgård ner i Henrik Vankels ungdomsår. När han skildrar den 16-årige ynglingens tafatta försök att närma sig jämnåriga tjejer firar hans gestaltning triumfer. Det är pinsamt och plågsamt – men också komiskt. Knausgård är ofta väldigt rolig, ett något förbisett faktum.
Han vrider om kniven när han beskriver Henrik Vankels alkoholstinna och motbjudande försök att närma sig kvinnliga kollegor.
Vankel trasslar in sig i lögner, allt från triviala till stora. Det är en osympatisk och undanglidande person som skildras. Misslyckanden och nederlag, skamkänslor gång på gång. Följt av försök till självupprättelse. Episoden med Miriam faller in i mönstret.
Som debut är den anmärkningsvärd, inte minst i sina anspråk. Vid sidan av ett antal mer tydliga teman finns utvikningar i alla möjliga riktningar.
Det är inte svårt att att se författaren till "Min kamp" redan här. Men det är å andra sidan en författare som ännu inte har hittat sin röst fullt ut. Under vissa partier, drömlika och svårbegripliga, är det nästan omöjligt att hålla koncentrationen vid liv.
Den stramhet i stilen som präglar "Min kamp" saknas i hög grad. I viss mån – framgår av främst den fjärde delen av "Min kamp" – är "Ut ur världen" baserad på författarens liv. Och frågan är om inte den förlösande faktorn var när Knausgård bestämde sig för att helt och hållet skriva om sig själv, rakt på. Då föll stil och innehåll på plats, tänker jag mig.
För oss specialintresserade har debutromanen sitt värde. Men den som inte har läst Knausgård än kan gott hoppa över den och läsa "Min kamp" i stället.