Övers: Birgitta Gahrton
Norstedts
Ombord på en båt i Arktis nine eleven-året 2001 började Margaret Atwood skriva på den postapokalyptiska berättelse som ”kommit” till henne under en annan resa, i Australien.
Den blev en trilogi: ”Oryx & Crake” (2003), ”Syndaflodens år” (2009) och så ”MaddAddam” (2013), den avslutande delen som nu överförts till svenska. Birgitta Gahrtons översättningsarbete kan inte ha varit lätt, för denna spekulativa fiktion – för att använda Atwoods egen genrebeteckning – kännetecknas inte minst av tämligen vildsinta språkliga nyskapelser.
(Atwood har sannolikt läst Martinsons ”Aniara”.)
”Den vattenlösa syndafloden”, ekologiskt sammanbrott följt av en pandemi, har utplånat större delen av människosläktet. Den återstående spillran har upprättat ett läger, Lerhuset, i utkanten av en ruinstad.
De är maddAddamiter och överlevare från sekten Guds trädgårdsmästare, som odlar ekologiskt, värnar om bin och tillverkar örtdroger. Faror lurar överallt i detta ödeland av högteknologi som gått fel -– brutala painballar, genmodifierade varjundar, lammlejer och enorma grisar, de smarta nassongerna.
Men här finns också de milda gräsätande crakerianerna, skapade av Crake och hans älskade Oryx med hjälp av biotekniska forskare. De är som oskrivna blad, naiva varelser hungriga på ord och förklarande kunskap. Visionen av en ny art, den perfekta människan, fri från alla destruktiva drifter.
Till en del är ”MaddAddam” en kärlekshistoria – mellan två ”kronologiskt handikappade”: Toby, det grundläggande mänskligas företrädare som Atwoods läsare känner från ”Syndaflodens år”, och den gatusmarte Zeb som är en blandning av Odysseus och motståndskämpe.
Zeb och hans äventyr har en roll i historierna som Toby varje kväll återger för crakerianerna. En skapelseberättelse som i tid löper både bakåt och framåt och med mycket action, fram till den stora slutstriden mot ”de onda männen”.
Civilisationskritikern Atwood har förvisso skarpvässat sin satir över oss och vår tid, men ”MaddAddam” rymmer också något som får mig att tänka på C S Lewis Narniaböcker. (Läsare mer bevandrade inom dystopi- och sf-litteratur får säkert andra associationer.) Om inte ett hopp så i alla fall en ljusning genom samarbete mellan arterna.
En entusiastisk läsare är jag knappast den här gången. All påhittigheten i fråga om intrig och terminologi är i mitt tycke både påfrestande krystad och skymmande. En viktig röd tråd är ändå tydlig: Atwoods hyllning till Berättelsen. Myterna och berättandet som följt människan sedan urminnes tider och består genom alla katastrofer. Nu ska det föras vidare av den lille crakerianen Svartskägg som Toby lärt att läsa och skriva.
Margaret Atwood har fullbordat sin trilogi och vägen står öppen för nya verk – kanske med en ny infallsvinkel på ”spekulativ fiktion”.