Natur & Kultur
2012 läste och uppskattade jag mycket Jesper Weithz debutroman "Det som inte växer är döende"; en minimalistisk thriller som intelligent och stilsäkert gestaltade en framtid där klimathotet har blivit verklighet. Nu kommer hans andra roman. Liksom den första är den här ett försök till det klassiska greppet att låta den stora världen återspeglas i den lilla, privata – men tyvärr lyckas han den här gången inte lika bra.
Den "lilla världen" består av de två unga kvinnorna Lollo och Amina. De arbetar båda som sjuksköterskor på Södersjukhuset och har delat varandras liv ända sedan de blev brevvänner som elvaåringar. Weithz varvar nutid med barndomens intensiva väntan på brev som en väg ut ur ensamheten. Här gestaltar författaren ömsinthet och hög igenkänningsfaktor, och just barndomsskildringarna hör till det jag tycker bäst om i boken. Både Lollo och Amina kommer från problemfamiljer, eller dysfunktionella familjer som man säger i dag. Lollos pappa dricker, och Aminas mamma Mahshid är svårt traumatiserad av upplevelser i sitt ursprungsland Iran. Det blir barnet Amina som får ta hand om hennes nattliga skräck. Också detta skildras starkt och empatiskt.
De två flickorna från förorten blir så varandras systrar och stöd i vått och torrt. Inget kommer emellan dem – inte förrän Amina inleder en kärleksaffär med bådas chef, den gifte läkaren Johan. Detta tar Lollo, som är engagerad i sjuksköterskornas kamp för högre löner, som både ett personligt svek och ett klassförräderi.
Och den "stora världen", ja, den är ett vintrigt och oförsonligt Stockholm statt i förvandling, där pengar styr allt, där människor gör "bostadskarriär" och där det råder oro på gatorna med demonstrationer och fackeltåg när vänsterfolket marscherar mot "rassesvinen". Gott så; den verkligheten är åtminstone delvis redan här.
Men som hel roman fungerar inte "Vintersystrar" särskilt bra. Det glappar mellan världarna, och jag kan under läsningen inte frigöra mig från känslan av att det ligger något sökt, något alltför konstruerat, över hela romanbygget. Nu är förstås alla romaner på något sätt konstruerade – men det får inte märkas så här tydligt. Jag tycker också själva berättandet är rörigt på ett tröttande sätt. Och "en arbetarskildring för vår tid", som förlaget skriver: borde inte en sådan innehålla åtminstone lite också av arbetslivsskildring? Här glider själva arbetet på sjukhuset bara förbi i fonden. Likaså berörs Lollos fackliga engagemang bara helt hastigt.