Wahlström och Widstrand
Det är en dämpad ton i Gunnar Hardings nya diktsamling ”Från vinter till vinter”, den tjugonde i ordningen sedan debuten 1967. Större delen av samlingen beskriver tillståndet efter en separation eller skilsmässa. I den dikt som gett namn åt hela samlingen heter det:
Snön fortsätter att falla.
Allt måste bli vitt
innan det kan börja igen,
innan möblerna fått fotfäste
i den nya lägenheten
och står på stadiga ben
tyngda som de är av minnesbilder
från andra lägenheter i andra stadsdelar.
I samma dikt ställs frågan om man kan tala om evig tröstlöshet. Ordet tröstlöshet återkommer, och är talande för stämningen. Diktjaget är vilset och trevar bland ord och minnen. Stundtals riskerar stämningen att sprida sig på ett lite olyckligt sätt också till läsaren. Intresset dalar då och då. Språket är enkelt, känslorna nog för de flesta ganska välbekanta – men alltför sällan bränner det till i dikterna om saknaden och sorgen.
Den lärde Harding gör dock också nedslag i litteratur- och konsthistorien i flera dikter. Det ger ett behagligt avbrott och sätter färg på den annars ganska grå samlingen. Sommarminnen och vackra naturscenarion bidrar också till att samlingen så småningom fylls av liv.
Och till slut har han skrivit sig fram till ett slags försoning:
Jag skriver de tankfulla träden här.
Kan du se dem?
Under dem vill jag gå in
och finna en mörkare glädje.