En liknade känsla ger Riksarkivets årsbok 2017. Det låter inte så sexigt men ”Arkivguld”, granskar några av historiens fotnoter genom att fokusera på ett litet fynd i det väldiga arkiv som 2018 fyller 400 år.
Foton samsas med teckningar eller avbildade brev. Ibland som illustration, ofta som berättelsens anslag. En brevskrivare är ”Martinus Luther”, en annan berättar för föräldrarna om Amerikanska inbördeskriget och massaker på Siouxindianer. I ”Om jag ej får gå i Byxsor kan jag inte lefva” redogör en transsexuell för livet på 1800-talet. Ett domstolsbeslut bildar fond åt Skandinaviens första skilsmässa, genomförd i Malmö 1596. Theodor Oláns var inte enbart uppfinnare av ständigt lika icke världsomvälvande maskiner utan även den som tog elektriciteten till Stockholm och Stockholms Slott som ombud för ”The Edison Foreign Electric Light Company”.
Minst lika intressanta är historierna med anknytning till Östergötland och Västervik. Fältmätaren och blivande krigsarkivarien Fredrik Arosenius från Norrköping reste runt Sverige och ritade precisisa militära landskapskartor. På fritiden målade han idylliska akvareller och hela detta konstnärligt vilsna livsverk samsas nu, rygg mot rygg, i Landsarkivet i Vadstena.
I kapitlet om kyrkoböcker återfinns Stumpa, linköpingskvinnan som själv körde en vagn till Norrköping efter slaget vid Stångebro och avled först 125 år senare men även observationer av alla flygande jordgubbar (med piloter) över Vikbolandet för 300 års sedan.
I slutet av boken redogörs för ”några nyinkomna enskilda arkiv”. Som Källviks bad- och brunnsort i Västervik där Povel Ramel satte upp sin första revy och inspirerades till visan ”Sorglösa brunn”. Källvik slog igen portarna 1945 men lyckliggör nu Landsarkivet i Vadstena. Kollegorna i Härnösand har man emottagit en tuberkulosdrabbad adjunkts brev och Torbjörn Fälldins personliga arkiv. Inför arkivet är vi alla lika. Här vilar något oerhört vackert till hälften dolt i alla dessa arkiverade liv och öden. De får ny innebörd och mening, en glömd livsberättelse ges ”Andra chansen” till återupprättelse, nästan som om de återuppstod ur det arkivs grav som nu visat sig vara en litterär guldgruva.
Ok, alla texterna är inte lika bra men ibland kommer jag på mig själv med att höra Villius innerliga, aningen högtidliga och välartikulerade stämma när jag läser tyst för mig själv. För mig är den rösten det bästa betyg en bok om historia kan få.