Atlas
I en synnerligen uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter i veckan skrev den norske författaren Karl Ove Knausgård om sin syn på Sverige och svenskarna, som han kallar cykloperna. Han formulerade sig bland annat så här:
"Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående."
Det tog hus i helsike, förstås. Några timmar efter inlägget svarade Jonas Gardell och skrev att Knausgård med detta "försvarar den högerextremistiska rörelse som vuxit fram i Europa de sista decennierna".
Exemplet är en god illustration till en brännande fråga i Sverige: Hur ska vi kunna prata om SD? Eller ska vi till och med prata med SD?
Anna-Lena Lodenius bok "Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa" är ett försök att hitta ett svar på de frågorna. Därmed också sagt att hennes bok är mycket angelägen.
Som titeln säger går ambitionen utöver att beskriva den svenska situationen. Lodenius skildrar utförligt historien för med SD besläktade partier som franska Front National, brittiska Ukip och Frihetspartiet i Österrike, för att nämna några. Mer extrema rörelser som Greklands Gyllene Gryning och Ungerns Jobbik lämnas däremot i huvudsak utanför skildringen.
Lodenius väljer alltså begreppet högerpopulister för att täcka in partierna hon behandlar. Hon är kritisk mot begreppet fascism i sammanhanget och menar över huvud taget att alltför långtgående jämförelser med Europas 30-tal leder vilse. Detta är nya rörelser som förhåller sig till en ny tid och måste förstås utifrån det.
Det verkar rimligt att betrakta dessa i och för sig sinsemellan olika partier som ett slags löst sammansatt partifamilj. Det som kanske allra mest förenar är just populism, i den meningen att partiföreträdarna påstår sig företräda folket gentemot makten och eliten i samhället. Här, påpekar Lodenius, finns en auktoritär tendens, eftersom partierna i hög grad underkänner i demokratisk ordning framröstade partiföreträde.
Poängen är att den traditionella konfliktlinjen mellan höger och vänster ersätts av en annan, med politisk villrådighet som följd.
Sakpolitiskt är invandringsfrågan central för partierna, om än i olika hög grad. Ibland är rasismen brutalt och skrämmande öppen. Därtill utmärks de av EU-skepsis, värdekonservatism och nationalism – frågor som har lett till ett obehagligt närmande mellan dessa partier och Vladimir Putins Ryssland, öppet hos en del, mer diskret hos andra.
Lodenius konstaterar att det är ganska svårt att förklara varför dessa partier har nått så pass stora framgångar på många håll. En förklaringsmodell som verkar passa i ett land, visar sig inte stämma på ett annat. En förutsättning är dock ett missnöje med de traditionella partierna och en mer allmän misstro gentemot hela det politiska systemet. Utmaningen kan te sig övermäktig.
Hur ska högerpopulismen då bemötas? Inte som i Sverige nu, i alla fall, enligt Lodenius. Att "mobba ut", som hon skriver, SD är ingen väg framåt. Tvärtom måste andra partier närma sig svåra frågor som rör bland annat invandring, menar hon.
Politiken måste återerövras, och det gör den med starka idéer, argument och saklighet – och inte minst tydliga och konstruktiva konfliktlinjer i debattklimatet i stort. Så ungefär ser Lodenius recept ut. Låt oss hoppas att det är verkningsfullt.
Det börjar bli mörkt i Europa.