50 år med Torgny Lindgren

Torgny Lindgren: Berättelser, Nåden har ingen lag

Foto:

Bokrecension2015-11-29 06:00

Norstedts

Med 1 200 sidor högoktanig prosa i två återutgivna samlingsvolymer firar Norstedts att Torgny Lindgrens författarskap glatt läsare och förläggare i femtio år.

Också en anledning att börja se tillbaka på ett författarskap mättat av mörk munterhet och absurd komik, ironi och paradoxer, filosofiska underfundigheter och mångtydheter. Den store berättaren Torgny Lindgren är, som han själv sagt, både ”fullkomligt sann och oinskränkt lögnaktig” – och hans ”inbillningar” kommer länge att hålla vår förundran vid liv.

Det började alltså 1965 med diktsamlingen ”Plåtsax, hjärtats instrument”. Den har jag aldrig lyckats skaffa mig, inte heller ”Hur skulle det vara om man vore Olof Palme” från 1971 (brukar inte stå med i verksförteckningarna).

Trogen Lindgrenläsare har jag varit alltsedan ”Dikter från Vimmerby” (1970) som till och med uppmärksammades i teve eftersom den behandlade sådant i annan samtida poesi sällsynta företeelser som kommunalpolitik och småstadsliv.

Detta lindgrenska intresse avsatte också spår i de första prosaböckerna: ”Övriga frågor”, om ”mötet” som ursvensk företeelse, och ”Hallen” (en mycket dålig bok, enligt dess författare). Tolv års lärarerfarenhet sammanfattades i novellsamlingen med den rekordlånga titeln ”Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade”.

Därefter, när Torgny Lindgren kunde bli författare på heltid, kom romanerna (gärna med ettordstitlar). Som det stora genombrottet, även internationellt, räknas ”Ormens väg på hälleberget” (1982), mästerverket som skulle befästa Västerbotten som hans hemvist i den litterära topografin.

Åar och bäckar, myrmarker och berg… Men har ni tänkt på att hans böcker saknar så kallade naturbeskrivningar? Där namnges byar och gårdar som torde återfinnas (säker ska man inte vara) inom ett geografiskt begränsat område, men det västerbottniska består framför allt i en litterärt förhöjd dialekt.

Ja, alla oförlikneliga gestalter och märkliga historier till trots, det är ju SPRÅKET som är Torgny Lindgrens särmärke och får läsaren att känna författarens närvaro i varje mening.

Skulle någon händelsevis tycka att den mästerliga stilkonsten kommer hans berättelser och romaner att stå fulländningen, det ultimata, alltför nära, då kan det vara värt att påminna om vad Torgny Lindgren avslöjar i Kaj Shuelers intervjubok ”Torgny om Lindgren”: det är en formlöshet han eftersträvar, pölsan står som symbol för en både upplöst och sammanhållen form som inrymmer allt.

Med detta facit i hand kan jag tycka att ”Minnen” (2010) förverkligar något av detta eftersträvansvärda. Lindgren vägrar motsvara alla anspråk på jag-närvaro som en ”memoarbok” väcker. Livet inte som en roman, snarare som en radda noveller. Eller, som det heter på ett ställe om pölsan, ”det sönderdelade som inte längre låter sig sammanfogas”.

Men nu är det alltså ”Berättelserna” och ”Nåden har ingen lag” som åter aktualiserats. Sammantagna är de exempel på hur en existentiell diskussion förs också mellan Lindgrens olika verk.

De västerbottniska historierna och den närmast magiska realismen, ordens makt som ett genomgående tema – det finns mycket som förenar ”Merabs skönhet”, ”Legender” och ”I Brokiga Blads vatten”. Här finns de märkligaste berättelser om kärlek, om konsten och skapandet, om det absurda i det triviala. Och här framträder Torgny Lindgren för första gången som ett närvarande jag i texten. Likaså möter vi väckelsepredikanten – dock inte namngiven här – som långt senare, i ”Norrlands akvavit”, ska bli ”avfrälsaren” Olof Helmersson.

I dessa båda volymer har författaren lagt berättelserna respektive romanerna ”i den ordning som de egentligen har funnits i mitt medvetande”.

Viktigast är då att i den triptyk som inleds med ”Hummelhonung” har ”Dorés bibel” placerats i mitten och ”Pölsan” sist. Så var det redan när ”Nåden har ingen lag” först kom ut 2008. Nu har denna treenighet, naturligt nog, kompletterats med ”Norrlands akvavit”.

De här fyra romanerna har uppnått en närmast kanonisk status. De representerar också det spetsfundigt teologiska som nog står för det mest personliga och det djupaste allvaret i Lindgrens författarskap.

Det världsliga och det andliga, tvivlet och tron, brännvinet och pölsan, sakramentet och nåden som en helhet där det ena förutsätter det andra? Existensen uppfattad som det sakrament varigenom nåden kommer oss till del?

För en i dessa angelägenheter obevandrad som undertecknad är det kanske bättre att förflytta sig till fasta marken, med Martin Lönnebos hjälp. I ett ostyrigt samtal en gång i Stockholm liknade han sin vän Torgny Lindgren vid ”en rar skägglav som borde rödlistas”.

Som sådan är han också värd att hyllas detta jubileumsår!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!