Biljetterna till författaraftonen sålde slut på knappt en halvtimme då de släpptes för någon vecka sedan. Ett förväntansfullt sorl från publiken studsade mellan teaterns väggar när kvällens konferencier Anna Lindberg klev ut på scenen. Innan hon presenterade kvällens gäster kunde hon inte undvika att ta upp den väldiga Me too-rörelsen som dragit fram över samhället, och inte minst kulturvärlden. Hon noterade också att samtliga nya böcker som författarna hade med sig har en kvinnlig huvudroll.
När presentationerna var överstökade och alla gästerna slagit sig ned i varsin fåtölj på scenen var det dags för den första av dem att ställa sig upp. Linköpingssonen Mons Kallentoft var först ut och han började med att läsa ett stycke ur sin nya deckare "Bödelskyssen". Därefter fick han frågan hur det har varit att ha haft sin rollfigur Malin Fors så nära sig i tio års tid.
– Vi har kommit varandra väldigt nära. Ibland kan jag gå ut själv till en bar och dricka tequila och låtsas att hon står där mitt emot. Jag tror att hon skulle vara kul att umgås med i en bar, om man nu skulle överleva det...
När Kallentoft var klar fick Linköpingspubliken stifta bekantskap med ett lite mindre känt ansikte. Fatima Bremmer, och även hennes boks huvudkaraktär, hann leva en tämligen anonym tillvaro fram tills det var hennes tur. Då skulle det bli ändring på den saken. Med en stor dos entusiasm berättade hon om Ester Blenda Nordström, journalisten och äventyraren som hon ägnat fyra år av research till biografin "Ett jävla solsken".
– Jag är så glad att jag får sprida hennes historia igen, det här är en kvinna som alla ungar borde läsa om i skolan.
Hon måste ha charmat publiken rejält för en lång kö bildades till hennes signeringsbord under pausen och det tog inte många minuter innan hennes bok sålde slut.
– Fatima har varit mest intressant hittills. Vi hade inga större förväntningar innan vi gick hit men det har varit jättebra och trevligt, sa Annette Blick och Marie Arvidsson som besökte författaraftonen för första gången.
När pausen var över var det Martina Haags tur. Hennes ny bok "Livet går så fort. Och så långsamt" är så ny att författaren själv knappt hunnit hålla i ett exemplar. Hon strök försiktigt över framsidan på boken innan hon raskt hoppade upp bakom ett podium ("Då känner jag mig som en politiker, det blir kul!") och läste från sin skildring av högstadietiden på 80-talet.
– Det handlar INTE om mig, det tror alla alltid när jag skriver – det är tur att jag inte skriver om mördare!
Huvudpersonen i hennes bok, femtonåriga Sonja, blir utsatt för sexuella övergrepp. Haag hade inga "Me too-ambitioner" när hon började skriva den men har upptäckt att det är en bok som kom att ligga rätt i tiden. Anna Lindberg noterade att Haag har blivit betydligt mörkare i sina två senaste böcker.
– Jag tycker att man ska blanda hallonbåtarna och lakritsbåtarna, livet innehåller båda. Och när man fyllt 50 blir det mer lakrits.
Marie Göranzon nickade instämmande till det sistnämnda. Hon och Stina Jofs, som skrivit boken "Vrålstark och skiträdd", var kvällens sista nummer och hon vet hur man ska ta en publik, Göranzon. Hon rev ned applåder och skratt när hon berättade om tillkomsten av boken. Hon fick förstås också frågor om skådespelaruppropet mot sexuella övergrepp inom teatervärlden.
– Ta bort dem! Släng ut dem bara! dundrade hon.