När Laide, en av huvudpersonerna i nya romanen ”Allt jag inte minns”, landar på Arlanda lyser den svenska vårsolen klart och allt känns möjligt. Lite senare, på väg in till Stockholm, tittar hon på skogslandskapet som omger staden och undrar vad hon håller på med. Vad ska hon i Stockholm att göra, en håla och avkrok med tre fjuttiga tunnelbanelinjer och en barack till slott, när världen väntar?
– Jag älskar att roasta min egen hemstad, jag avskyr och älskar den, säger Jonas Hassen Khemiri.
Han har själv valt platsen för intervjun, lunchmatsalen högst upp i Kulturhuset med utsikt över Sergels Torg och Hötorgsskraporna. Den nya romanen ”Allt jag inte minns” beskriver han som en kärleksroman, ”A älskar B älskar C – med variation”, men en av huvudpersonerna är också Stockholm.
– Alla städer är segregerade, men jag tror inte att jag har varit någonstans där gränserna mellan de olika bubblorna är så tydliga. Mötesplatser för människor från olika generationer och klasser finns i princip inte, det ville jag att romanen skulle reflektera.
Augustprisnominerade ”Allt jag inte minns” kommer nio år efter Jonas Hassen Khemiris senaste renodlade roman, ”Montecore”, och inför påståendet att inte bara kärlekshistorien utan också tonen är en annan håller han med. I både ”Montecore” och den rosade debuten ”Ett öga rött” var språket i sig drivande, säger han, men tillägger också att det inte är första gången som han får höra att han skrivit en rolig text, när han själv tycker att den är ganska sorglig.
– Allt som har hänt de senaste åren har filtrerats ner i den här romanen. En nära vän som har gått bort, andra vänner som har flyttat från stan, och så min mormor som snabbt försvann i demens. Vad är poängen med minnet? När du förlorar någon som du har delat många minnen med, blir minnena så jäkla färglösa, endimensionella. Den här boken handlar om den tomheten.
Sedan några år lever Jonas Hassen Khemiri det lugna förortspappalivet, han som tidigare jagat de stora upplevelserna och drömt om nästa stad, nästa efterfest. Det är också för att han nu ska bli pappa för andra gången som han inte vågar stanna i Linköping på författaraftonen på Stora teatern, utan nöjer sig med att medverka på eftermiddagen.
Samtidigt har han hittat ett annat förhållningssätt till skrivandet: han bestämde sig tidigt för att låta huvudpersonen Samuel växa fram i de små detaljerna.
Samuel arbetar på Migrationsverket och låter papperslösa flyktingar få en fristad i mormoderns tomma hus. Flickvännen Laide är ideologiskt övertygad och välformulerad aktivist. Trots deras politiska agendor, som skiljer sig åt, känns romanen aldrig särskilt politisk. Men Jonas Hassen Khemiri håller inte med: Han är inte ute efter att övertyga läsaren, men skrivandet är definitivt ett sätt att undersöka relationen mellan människovärde och ekonomiska möjligheter.
– Jag ville skriva romanen som en motownlåt, kort och stompigt om kärlek, men idén om kärlek infiltrerades snabbt av allt det andra, livet, ekonomi, politik och ideologi. (TT)