Redan när jag viker runt hörnet mot entrén till Norstedts pampiga hus på Riddarholmen möter jag honom. I hasorna har han en kameraman som visar sig tillhöra ett portugisiskt tv-team. Men strax är det min tur, David Lagercrantz handhälsar artigt och ler vänligt. Iklädd välskräddad blårutig kostym med en blommig näsduk i bröstfickan lotsar han mig till förlagets intervjurum där ett höstvackert Stockholm breder ut sig utanför de höga fönstren.
Han dricker en dubbel espresso och avslöjar att intervjun med tv-reportern från Portugal blev lite märklig för mitt i alltihop ringde de från 7-årige sonens skola.
– De tror att Hjalmar kanske knäckt ett nyckelben, jag får ta honom till akuten ...
Men först ska den här Corren-intervjun klaras av och därefter väntar tusen böcker av den grekiska upplagan av ”Det som inte dödar oss” på signering.
Är det fortfarande lika hektiskt?
– Nej, men det beror på att vi faktiskt sagt nej nu. Jag ska bara göra det där förskräckliga – säger jag kärleksfullt – ”På Spåret”. Ett gammalt löfte... Där jag säkert kommer att göra bort mig gruvligt för jag är så förvirrad.
– När jag kom hem från turnén i USA, Kanada och Europa och avslutade med Bokmässan hade jag suttit i intervjuer 10 timmar om dagen i flera månader. Det var helt övermänskligt. Så då skar vi ner på en massa länder, nu är det bara Spanien kvar i början av december. Sen får det vara nog.
Kunde du föreställa dig att det skulle bli så stor uppståndelse?
– Nej, det tror jag ingen kunde göra. Det var verkligen helt absurt. Jag försökte bara klara mig dag för dag... Och hur ett helt sinnesjukt tillstånd liksom normaliseras. 10–15 intervjuer varje dag, långa signeringar och så resa till nästa ställe...
– Jag kan ge ett exempel på hur riktigt jävla galet det var. Någonstans på ett hotellrum under turnén googlade jag mig själv och såg mig sitta i en tv-intervju i Holland tillsammans med en tjusig programledare. Och inser att jag inte har något som helst minne av det. Då blev jag mörkrädd...
Om du hade vetat hur det skulle bli, hade du ändå åtagit dig uppdraget?
– Ja, annars hade jag nog ångrat mig djupt. Det går inte att säga nej till den här typen av utmaningar. Visst, det kan gå åt helvete, men då har jag i alla fall försökt. Efter Zlatan-boken fick jag en massa förslag om att skriva biografier åt andra, men det var ingenting som lockade riktigt. Det här var första gången jag kände wow – en rent fysisk känsla att det här vill jag verkligen göra.
– Det hade kanske varit annorlunda om jag blivit hudflängd efteråt. Nu har jag ju faktiskt överlevt... än så länge i alla fall (skratt).
Din bok släpptes i 27 länder samtidigt och ligger etta på försäljningslistan i nästan alla. Kan du ta in framgången?
– Det har varit en sådan känslomässig storm med hemlighetsmakeriet och vansinnet innan, all debatt. Nej, jag har svårt att greppa det. Men det är klart att det känns chockartat att komma till New York som man ju tycker gäspar åt allt – och så är det jättestort där. Jag är glad att jag inte är ung, det är bra att vara 53 och förankrad i det vanliga livet med nyckelbensfrakturer och så.
Vad var viktigast för dig när du skev boken?
– I grunden visste jag att det står och faller med om det är en bra bok. Men det var också viktigt att läsarna skulle känna igen sig i Millennium-universumet. Jag måste förstå koden, samtidigt som det blev uppenbart att jag måste göra det till mitt eget, bli lite crazy. Inte tänka ”hur skulle Stieg Larsson ha gjort här?”, som jag gjorde i början. Det var också viktigt att hitta en intrig som var lika komplex och fin som hans.
Hade du läst Stieg Larssons böcker innan du fick uppdraget?
– Det dröjde lite efter att de kom ut, men sen läste jag dem och tyckte mycket om dem. Och jag kände direkt att framför allt karaktären Lisbet Salander var väldigt lik de lite udda genier som jag tidigare intresserat mig för och skrivit om – Alan Turing, Håkan Lans (och för all del Zlatan). Det var väl en av anledningarna att jag tände så starkt på idén när jag fick frågan om att skriva en fortsättning. Sen läste jag ju om dem förstås. Flera gånger.
Läser du mycket kriminalromaner?
– Nej, mindre än jag kanske borde. Men jag blir lycklig när jag hittar något riktigt bra. Senast ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins, den tillförde något nytt. Dennis Lehanes tidiga böcker har också en fruktansvärd kraft och ett mörker. Men urtypen för en bra bok – en sådan som jag drömmer om att skriva när jag bli stor – är ju Umberto Eccos ”I rosens namn”. Jag är alltid mer road av den intellektuella gåtan än våld och jävligheter.
Vad är du mest nöjd med i ”Det som inte dödar oss”?
– Att jag hittade en bra och komplex story. Vad jag är livrädd för när det handlar om att skriva en kriminalhistoria är att det ska kännas konventionellt. Där hade det ju kunnat gå åt pipan... Men när jag mindes den där autistiske pojken som jag intervjuat en gång som ung journalist och intresserad av savanter, så kände jag att jag hade en ny ingång.
– Och att jag någonstans förstod att det jag ärvde inte bara var en fantastisk personlighet som Lisbeth Salander utan också en mytologi att gräva vidare i.
Försökte du skriva som Stieg Larsson?
– Rent berättartekniskt försökte jag jobba på samma sätt som han med cliffhangers och perspektivbyten. Men i själva skrivandet använde jag min egen prosa. Inte min mest litterära stil, utan mer journalistiskt.
Har du läst alla recensioner?
– Nej, det tror jag ingen har gjort... det är hur många som helst. Men jag tror mig ganska säkert kunna säga att de enda dåliga recensionerna, som jag har sett i alla fall, det var de allra första. De som ville boken illa... jag kunde nästan känna blodtörsten i luften. Sen så kom ju New York Times, The Guardian, US Today och Le Monde med fina recensioner allihop. Det var ju fantastiskt.
Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson har ju varit minst sagt negativ till hela projektet. Tänker du mycket på det?
– Det är väldigt tråkigt att hon är upprörd och det gör mig ledsen. Men med all respekt för hennes känslor så är det här bra för Stieg Larssons författarskap. Nya generation läser, hans karaktärer har blivit ännu med ikoniska och hans livsverk uppmärksammas över hela världen.
Vad säger du om kritiken mot att du tillhör en helt annan och ”fel” klass i jämförelse med Stieg Larsson?
– Min bakgrund kan jag ju inte göra något åt. Men jag tror att jag har visat att jag kan leva mig in i andra klasser än min egen, inte minst när jag skrev om Zlatan. Jag tycker också att det blir ett väldigt snävt perspektiv om man ska försöka välja en som är precis likadan.
– Men jag välkomnar själva debatten, jag tror att det är bra för litteraturen att man diskuterar vad man får göra och inte göra.
Har du räddat Norstedts nu?
– Det vet jag inte... de klarar sig nog. Men det har väl inte skadat precis. Jag hoppas ju att framgången ska ge utrymme för att ge ut bra romaner och facklitteratur.
Men visst blir det en femte Millennium-bok?
– Ja, det måste väl kanske det. Det är ju väldigt frestande...
David Lagercrantz slingrar sig, vänligt men bestämt. Först senare samma kväll släpps nyheten att det är klart med ytterligare två böcker i serien.
Dagen därpå ringer Lagercrantz upp och ursäktar sin nödlögn.
– Mottagandet har ju varit fantastiskt. Massor av läsare har hört av sig och vill läsa mer om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Jag kunde helt enkelt inte stå emot. Dessutom har jag en bra idé som jag tror kan bära hela vägen.
Han ser fram emot att hitta tillbaka till vardagslunken igen och börja skriva. Mediatrött är bara förnamnet.
– Många varnar för att man kan bli beroende av att synas i media, att det blir som ett gift. Men jag längtar bara efter lugn och ro.
Hur gick det med Hjalmars nyckelben förresten?
– Jo, det var en fraktur. Så nu ska jag ägna mig åt honom.