Det är en notis i en tidning från 1941 som fångat Modiano. Så här stod det: "Vi söker en ung flicka, Dora Bruder, 15 år, 1,55 m, ovalt ansikte, gråbruna ögon, grå kappa, vinröd jumper, mörkblå kjol och hatt, bruka snörskor. Upplysningar kan lämnas till monseiur och madame Bruder, Boulevard Ornano 41, Paris."
Man anar förtvivlade föräldrar. När läsaren förstår att flickan är judinna väcks onda aningar. Riktigt onda aningar.
Och på 118 täta sidor rullar Modioano upp hela historien om fransmän som anger, jagar upp och till synes gladeligen skickar iväg sina lansmän med judestjärna på bröstet. Rakt in i döden.
Lotta Feldt inleder:
– Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, det är sökandet efter spåren, hela detektivarbetet som tilltalar släktforskarsjälen i mig. Och så de parallella historierna, den ena om Dora Bruder och hennes familj, den andra om Modiano själv och hans pappa.
Lena Nordenjack hakar i:
– Jag håller med om att det är väldigt gripande, särskilt bilden av honom själv och pappan, hur kan man som förälder vara så kall? I övrigt är det ett mycket vackert språk.Och så kort bok, så ren! Men jag får erkänna att för mig blir det för mycket upprepningar med alla de här gatuadresserna och franska namnen.
– Andra uppräkningar är gripande. Som breven till myndigheter från människor som vädjar för sina anhöriga.
Lena slår upp sidan 72 och läser: "Förlåt att jag vågar vända mig till Er men jag befinner mig i följande situation: den 16 juli 1942, klockan 4 på morgonen, kom man och hämtade min make, och eftersom min dotter grät grep man också henne. Hon heter Paulette Gothelf, 14 1/2 år gammal...".
Alla i rummet andas, kaffekopparna lämnas. Flera läser upp hjärtskärande brev om plötsligt försvunna barn, föräldrar och barnbarn. Sannolikt judar. Sannolikt redan skickade till Auschwitz.
Hans Lundgren:
– Det är en viktig bok. Den behandlar en del av historien om Andra världskriget som man inte visste mycket om. Nämligen vad som hände i Frankrike under Vicheyregeringen. Och det är inte en heroisk motståndsrörelse som skildras.
– Men sen tycker också jag att det faktiskt blir tråkigt med rabblandet av gatunamn och rumsnummer. Man kan knappt kalla det en roman, mer ett forksningsarbete.
Magnus Bromö är fundersam:
– Jag tycker om hans teknik att gräva fram en historia ur en tidningsnotis. Och han är otroligt skicklig på att beskriva platsen och få en att känna stämningen. Det är oändligt många nyanser av grått. Han är så duktig på att ta ett litet fragment och sätta igång sin egen fantasi. Men det gör också att han nästan står i vägen för min egen fantasi som läsare.
– Men jag gillar boken och vill läsa mer av Modiano.
Jakob Carlander tvekar däremot inte:
– Det här var en bok som försatte mig i trans, jag läste hela i ett svep. Det är flera berättelser i en, om Dora, Modianos egen ungdom, om judar i Paris, om Doras pappa och Främlingslegionen. Men berättat i lugnt tempo. Hur kan man få en så tät men ändå lugn berättelse? Jag är väldigt glad för att ha läst den här.
Anna Molin får avsluta:
– Det är fint att han berättar en vanlig flickas historia. Den lilla människan i det här hemska och dramatiska. Jag hakade mig också på adresserna, men han blandar också upp med sådant som breven och registerkort på flickor som satts i läger. Att det är så torra, hårda fakta gör det ännu mer fruktansvärt.