Sällan har en bokcirkel varit så skakad och samtidigt upplyft. Och enig: Det här är en bok att rekommendera. Författaren Alex Schulman berättar slående ärligt och rakt om sin uppväxt. Med två bröder och gamla pappa Allan, kolerisk och firad tv-producent, och unga mamma Lisette, kommunikationsdirektören som blev elak och förändrad i de skamliga, hemliga spritångorna.
Flera av deltagarna har yrken inom vård eller socialtjänst (se faktarutan). De vet vad de talar om, med andra ord. Men vi tar det från början och låter som vanligt ordet gå laget runt.
Sarah Gustavsson:
– Det är ett väldigt känslomässigt samtal i kväll... Alex Schulman är den mest skickliga skribenten vi har i Sverige just nu. Han kan sätta ord på vad vi kallar "det sjunde sinnet". Att som barn allltid vara uppmärksam på tecknen, hur ser mamma ut i dag, hur lägger hon cigaretten, har hon ätit frukost, är hon nykter... att öppna dörren hemma och inte veta vad som väntar.
– Det är svårt att förklara för nån som inte har det "sjunde sinnet", men det här är det närmsta jag har läst! Jag tror att den här boken kan vara en hjälp till alla som vuxit upp i liknande miljö.
Tobbe Ljungdahl tvekade inte en sekund:
– Jag håller med om allt. Den kan användas som lärobok i psykologi eller psykiatri. Dessutom: Jag kunde inte sluta läsa den. Han har sånt språk!
– Bilden av Alex Schulman som en stor skit, den förändras ju nu!
Tobbe är sjuksköterska och vårdlärare på gymnasiet Birgittaskolan i Linköping. Nu sa han:
– Jag kommer att sätta in den i kurslitteraturen för mina elever, blivande undersköterskor och skötare. Ja, redan till våren. Det är en superbok!
Jakob Carlander fyllde på:
– Det det här är ingen elak bok om mamman, det är en varm bok. Samtidigt naken och uppriktig.
– Det är också en berättelse som löper väldigt väl. Och det är spännande och utmanande att morfar skymtar igenom, morfar Sven Stolpe. Vad jag önskar att Alex också ska skriva historien om familjen, i ljuset av morfadern.
– Boken kallas roman, varför? Jag tror att Alex vill bli sedd som författare, och att han vill visa omsorg om bröderna och alla som finns i boken, det här är hans bild och minnen.
Josephine Magnusson har följt Alex Schulman i bloggar, böcker, shower och radiopoddar länge:
– Det här är en sån lättläst bok – om ett svårt ämne. Väldigt, väldigt välskriven.
– Man kan läsa från så många olika perspektiv, jag var mycket i mamman. För mig som själv är nybliven mamma så är det här jättejobbigt att läsa, jag som knappt kan se nyheterna på tv än... att det kan gå så illa, gå så långt mellan mellan ett barn och hans mamma. Ändå är boken härlig. Också bra att läsa vad man absolut INTE ska göra (negligera sitt barn) och vad man ska prioritera som förälder.
– För mig är det ju ingen nyhet att Alex Schulman är fantastisk på att skriva, men det här är ändå en upprättelse för honom.
Cissi Cras läste med "socialarbetarglasögon":
– Den är ett skolboksexempel på medberoende. Barnet som lägger skulden på sig själv, som gör allt för att dölja mammans missbruk. Den här längtan efter att nånting ska vara bra. Men det blir det ju aldrig. Och att det är först när man får något "friskt" att jämföra med som man ser det sjuka. Jag tänker till exempel på scenen då Alex och hans fru Amanda har en familjemiddag och Amandas släktingar sitter runt bordet och bara pratar med varann... utan att man behöver vara rädd att någon ska balla ur och bli arg eller elak. Alex är förundrad.
– Jag tycker ändå att den får ett lyckligt slut, de får några nyktra år. Men jag funderade på vad som hade hänt om hon faktiskt hade supit ihjäl sig... jag tror nästan att det hade varit ett sånt trauma att han aldrig kommit tillbaka, och han hade säkert inte förmått skriva boken.
– Det här samtalet som han längtar efter, då hon kommer ut från behandlingshemmet och skulle säga förlåt och de skulle prata om allt som varit, det händer aldrig. Men i den här boken får han ha det istället, här kan han ställa alla frågorna.
– Det är ju också en släktsaga, morfar Sven Stolpe, mamman, Alex och elakheten som går i arv. Det kanske bryts nu, i och med boken!
Kristin Bergman:
– Ja, det här beteendet som går från generation till generation, han ser ju att han inte kan tygla sig själv, han är medveten om det. Och nu vill han inte skada sina barn.
– Boken handlar ju, som ni sagt, om medberoende, här finns allt enligt skolboken; skuld, skam, de tre bröderna som blir tysta och apatiska, förlorad tillit och trygghet, karaktärsförändring av båda föräldrarna.
– Men också stor kärlek, hela boken är en kärleksförklaring till mamman. Och hans önskan om försoning.
Han är verkligen modig, var får han kraften att äntligen ta den högst ovilliga mamman till behandlingshem ifrån, funderar Kristin. Jospehine svarar direkt:
– Sina barn! Det är när han själv blivit pappa som han måste.
Mattias Hofvendahl får avsluta hela kvällen:
– Jag tar perspektivet kärlek och stolthet. Alex känner så mycket stolthet över sin mamma. Hon är modig, smart, vacker...
Så läser han ett stycke som får oss alla att blinka lite extra:
"Alla de här framgångsrika männen som stod bakom. En bullrig pappa som låste in sig på rummet och skrev hundra böcker. En kolerisk make som var strängt upptagen med att göra teve för folkhemmet. Näringslivstoppar, den ena gubben efter den andra, som mullrade och slog sig fram, med hennes manus i handen.
Gubbe efter gubbe efter gubbe.
Och hon var alltid smartare än allihop."
Alex Schulman kommer till Linköpings Bokens dag på måndag 14/11. Aftonen på Stora teatern är slutsåld men tv-sänds i 24corren och 24nt.