William Shakespeare, tidernas största dramatiker, föddes 1564 och dog 1616. Vi firar 400-årsminnet genom att faktiskt läsa honom. Och blir förvånade...
Men först snabbfakta: Tragedin "Romeo & Julia" skrevs runt 1596 – sedan dess har den spelats, dansats, filmats fler gånger än det finns stjärnor på himmelen över Julias balkong i Verona.
Julia och Romeo kommer från varsin rivaliserande adelsfamilj. Deras kärlek är plötslig som vinden och stor som havet men slutar i katastrof; båda dör. Först då kan de båda familjerna försonas och sluta fred.
Många kan nog storyn från filmen med Leonardo Di Caprio från 1996 – eller den med Olivia Hussey från 1968.
Josephine Magnusson hör – verkligen – till dem.
– Jag har säkert sett den med Leonardo Di Caprio 100 gånger, jag och min bästis varvade den och en annan film varje dag efter skolan. Varje dag! Nu blev jag så inspirerad att jag såg om den. Och den håller!
– Den är så snygg, brutal, allt. Och med jättebra musik!
När hon nu läste pjäsen kunde hon inte låta bli att "se" filmen i huvudet, och det hjälpte till att göra texten, som bara består av repliker, levande. Det hon nu reagerade starkt på är hur unga de är.
– Julia är 13, fyller 14! De är barn som gör vuxna saker. Men det är vuxna som är med i arrangerandet av kärleken. Inte minst munken Laurence, som viger dem och sätter planen med giftet i verket, honom ser jag som en opålitlig vuxen. Shakespeare kanske faktiskt ville lyfta nåt så upprörande som barnäktenskap.
Cissi Cras påpekar att 1500-talet självklart skiljer sig mycket från vår tid, ståndsmässigt, socialt osv, men:
– Man tror först att "Romeo och Julia" är geocentrisk, vit, västvärd. Nu ser jag hur applicerbart dramat är både globalt och historiskt. Bara byt de italienska familjerna Montague och Capulet mot två hunnerstammar för tusen år sen.
– Eller israeler-palestinier, säger Jakob.
– Ja, det är tidlöst, konstaterar Cissi.
– Mm, det är språket som gör att det känns gammalt, säger Tobbe.
Tobbe Ljungdahl tillhör de många som "tvingades" läsa pjäsen i gymnasiet. Det var jobbigt då och nu erkänner han direkt att det åter var "skitsegt". Men han lägger snabbt till:
– Jag ångrar inte att jag läste den, tvärtom, det känns bra. Alla känner ju till historien. Och nu är jag väldigt sugen på att se pjäsen. Och filmen!
Josephine fyller i:
– Ja, gör det med boken framför dig, filmen följer den väl, också hela meningar och dialoger.
Mattias Hofvendahl håller med:
– Jag läste den också i gymnasiet. Jag hade svårt, även nu, så jag gick tillbaka och läste den två gånger, och det var bra. Det är intressant att se hur man kan applicera den i dag och sätta i sammanhang. Jag tänker till exempel på Balkankrigen i början av 1990-talet, en stor konflikt från min egen tid.
– Sen har ju Shakespeare något som alla kan ta till sig, det är sex, blod, kärlek, våld, komedi, lite djup.
Flera säger att det underlättar att läsa högt för sig själv, att höra rytmen i språket, som ju är skivet för att talas. Vi är ju också generellt ovana vid att läsa dramatik.
Kristin Bergman har hittat en Shakespeare-app, där alla verk finns gratis, bara att läsa och lära.
– Det är så spännande hur han skriver den här pjäsen. Det är snabba ryck, många scenväxlingar, ett språk som är så olika, ibland lättsamt och fräckt, ibland tyngre. Jag är väldigt fascinerad av Shakespeare och hans språk. Särskilt i "Hamlet".
– "Romeo & Julia" är ju förvånanvärt ytlig!
Ja, det är det alla blir så förvånade av - att pjäsen känns ytlig. Sarah Gustavsson säger:
– Shakespeare är en publikfriare, i hans verk finns nåt för alla. Det är därför de lever än! Men det fattas ju en dimension, pjäserna ska spelas, skådspelarna ska tolka. Det är lite som med Nobelpristagaren Dylan – hans texter ska ju sjungas.
"Romeo & Julia" kallas ofta världens största kärkleksdrama. Det håller inte Sarah med om:
– Det tycker jag är världens största myt! Jag läste den som satir, som samhällskritik... Tacka vet jag "Århundradets kärlekssaga" av Märta Tikkanen.
Samtalsledaren Jakob Carlander får sy ihop denna första bokcirkelkväll, så full av liv och utbyte av idéer.
– För mig är det här ett drama om affekterna, och hur de får styra. Som kärlek, ilska... Och som psykoterapeut tänker jag på munken Lars, han kommer billigt undan, det är ju han som iscensätter allt... usch, sätt myndigheterna på honom!
Sist utbrister han:
– I mitt huvud har jag redan satt upp pjäsen, hos Shakespeare på Gräsgården i Vadstena... där vill jag se den i sommar!
– Ja, instämmer alla, det är dags! Det blir vår gemensamma önskan till Pontus Plange & Co i teatergruppen!
Citatet "Min rodnad..." i ingressen är hämtat ur pjäsens 38:e scen där Julia väntar på bröllopsnatten. Första gången pjäsen spelades i Sverige var faktiskt i Norrköping år 1776 på Egges teater (värdshuset Tre Prinsar).