"Käraste Herman" är en Augustnominerad djupdykning i läkaren och professorn Herman Lundborgs efterlämnade brev, foton och skumma forskningsresultat.
Lundborg grundade Statens rasbiologiska institut i Uppsala 1922. Han och medarbetarna reste runt i Sverige och mätte skallar och noterade ögonfärg, hårfärg, hållning i all oändlighet. De fotograferade och delade in människor i "raser". Den nordiska "rasen" är mest högtstående av alla, samer och finnar en "bottensats" i samhället. Nu efteråt ser man hur godtyckligt allt är. Nästan skrattretande. Vaddå långskallar och kortskallar?
Då var det blodigt allvar. Herman Lundborgs så kallade forskning syftade till "rashygien". Nazismen och Förintelsen finns i rakt uppstigande led.
Viktig bok!
Privat hade Lundborg sannolikt flera förhållanden med kvinnor av "fel" ras, han fick till och med barn med en lappländsk kvinna med finskt och samiskt påbrå.
– Det här är en bok som gör folk både ledsna och förbannade, konstaterade samtalsledaren Jakob Carlander.
Till de riktigt förbannade hörde Carina Brehmer:
– Jag tillhör en "blandras", min mamma kom från Finland. Jag läste högt för familjen vid middagsbordet hemma, sådant som rasbiologerna skriver om finnar (slår upp sidan 156): "Den allvarligaste svagheten hos det finska raslynnet är den ringa förmågan av organisation och den slappa känslan för samhällsordning och lag". Barnen bara skrattade åt det.
– Ja, ska man skratta eller gråta? Jag blir mest förbannad. Sen tänker jag att nu råkar det drabba mig. Det är mina tår som det trampas på. Det här påverkar ju inte min dagssituation, men för andra kan liknande resonemang i dag handla om liv och död.
– Min familj frågade, men varför läser du boken, du blir ju så arg av den. Men den är så viktig!
"Jättehemskt"
Sie von Gegerfelt Kronberg blev så ledsen att hon inte kunde läsa boken på kvällarna före sänggåendet:
– Det jag tänker på är hans fascination för "lapparna", exotismen, och hur oerhört generösa de är mot honom, de bjuder in honom i sina hem, tar emot honom och ställer upp på fotograferingar. Sen ställer han ut bilderna på dem med de oerhört nedvärderande bildtexterna. Han svek dem djupt. Och han är själv medveten om det!
– Att läsa Herman Lundborgs pamflett "Degenarationsfaran" är jättehemskt. Där talar han om "svagt utrustade folk", om "rasodugliga folk". Och bildning eller miljö kan aldrig ändra på det! När jag tänker på de här filmerna från nazisternas koncentrationsläger och sedan läser hans punkter om "degenerationsfaran" från 1922, då blir det väldigt jobbigt.
– Och det där finns ibland oss fortfarande, det finns rester kvar, som hos Sverigedemokraterna i Sverige. Det gör mig så ledsen.
– Ja, det är föraktet för svaghet, säger Jakob Carlander.
– Ja det är skrämmande hur vi i vår tid också slår isär människor, säger Tomas Carlsson.
– Som hos IS... säger Sie.
Inte så gåtfull
Tomas var fundersam över titeln.
– Jag tycker inte riktigt att Herman Lundborg är en gåta, att han vill omge sig med unga damer är ju inte så gåtfullt, det har många gjort före och efter honom. Men det jag slås av är att han inte är nån stor vetenskapsman. Han bara mäter och mäter men får aldrig ihop nån vetenskaplig slutsats utifrån mätresultaten. Han kan aldrig visa att människor med en viss typ av skalle är intelligentare än andra eller något sådant.
– Nej, säger Jakob, inte alls, det han egentligen visar på är ju sociala skillnader mellan människor.
Tomas fortsatte:
– Det är inte någon speciellt lättläst bok, den innehåller väldigt mycket detaljer. Och det stör mig lite det här med Hilja, en av Herman Lundborgs unga, kvinnliga assistenter i Lappland. Var hon med barn med honom eller inte?
Lite spekulativt
Jakob fyllde på:
– Det finns kapitel som är lite spekulativa, jag hade uppskattat om Maja Hagerman hade arbetat mer med rena fakta och låtit läsaren dra slutsatserna. Jag tycker att både Hilja och Maria (Lundborgs andra hemliga hustru av "fel ras") blir utsatta för mycket spekulationer.
Anja Praesto höll inte med.
– Jag tycker han väver en bra teori kring Maria och de andra kvinnorna, insinuationerna är inte så jättefarliga. Och visst är Herman Lundborg en gåta! Hur kan han vara så självisk? Han lämnar sin hustru i Uppsala månadsvis när hon är sjuk och reser på sina exotiska resor till Lappland. Där bor han i kåta, blir vän med människorna och får massor av hjälp av dem som han sedan nedvärderar i sina utställningar och skrifter. Jag har förresten också finskt påbrå...
– Den stora gåtan är ju hur människor kunde hamna i det här tänkandet.
Anslagen ströps
– Men avslutar Jakob, det är ändå skönt att konstatera att Sverige på 1930-talet, när nazismen står som högst, faktiskt säger nej till Lundborg. Opinionen mot honom, med Herbert Tingsten i spetsen, växer och anslagen styps.