När Svetlana Aleksijevitj tog emot årets Nobelpris i littteratur i torsdags så var det första gången som reportageformen belönades. Hon skriver inga traditionella reportage precis, inte heller det som kallas litterära reportage, i betydelsen lite blommigt med mycket miljö. Hennes metod är intervjun.
Och hennes unika skrivmetod ger avskalade röster som berättar till synes utan filter. Det ser enkelt ut, men själv har hon vittnat om hur mycket hon skriver om och skär bort och stryker och arbetar med materialet i åratal.
”De sista vittnena” kom ut på svenska i början av hösten. Här handlar det om Andra världskriget, de sista vittnena är vuxna ryssar/vitryssar som var barn då. 100 korta vittnesmål. Aleksijevitj har gjort intervjuerna under många år, från 1978 till 2004.
”Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord”, har hon själv sagt.
Boken är en tjock sak på 360 sidor, men ingen berättelse är längre än ett par sidor. Bokcirkeldeltagarna var så tagna att de nästan saknade ord.
Sie von Gegerfelt Kronberg började:
– Det finns ett ord som slagit mig när jag läst, och det ordet är ”ofattbart”.
– Jag har ingen egen bild av krig, jag har bara sett det på film. Nu kommer det nära. Det är inte som på film, det är mera direkt, film är ju alltid nån annans tolkning, här finns ingen förskönande scenografi, ingen musik heller. Man kan inte slå ifrån sig.
– Jag känner så starkt att jag har svårt att uttrycka mig.
”Ja, det är ofattbart på så många plan”, höll Jakob Carlander med om innan Anja Praesto sammanfattade sin läsning med ett enda ord:
– ”Sorg”. Sorg för vad människor tvingas gå igenom. Men det är också fascinerande vad människor klarar av. De intervjuade presenteras helt kort som ”nu kock”, ”nu verkmästare”, ”nu tvättare”, ”nu licentiat i biologi”. Låter ju som helt vanliga människor, men det är de inte, det är en avgrund mellan dem och vad de klarat av som små barn.
Anja och de andra drog också självklara paralleller till dagens Syrien och flyktingarna därifrån.
– Det finns så många utsatta barn nu också, sa Anja.
– Ja, sa Sie, vi har ju alla nyligen bevittnat traumat med lille Alan på stranden... det känns väldigt nära.
Men som bok? Jo, angelägenhetsgraden kunde inte vara högre, menade Anja, men som läsupplelevelse... nej, den är faktiskt FÖR jobbig att läsa, tyckte hon.
Tomas Carlsson förstod synpunkten och menade ”att man ska nog tänka efter vem man ger den till i julklapp”. Men sa också med eftertryck:
– För mig är det årets bok. Otroligt bra, en stor läsupplevelse.
– Jag har tänkt på de här berättelserna som ett soundtrack till dokumentärfilmerna man sett, bilderna av människor som står vid sitt svarta, nerbrunna hus med bara en naken murstock kvar. Hon ger röst och ljud åt de här bilderna man har i huvudet.
– Svält... som man aldrig riktigt har förstått innebörden av. Och det är ändå inte bara hemskt allting, det finns också solidaritet! Tag pojken som får tag i soppa, men han äter den inte själv, utan bär hem den i mössan, där den fryser till en klump, till de andra barnhemsbarnen. De äter den som is och han tar inte först själv. Men han förfrös öronen i kylan.
Solidariteten höll Jakob (och de andra) livligt med om:
– Partisanerna förenas i att de älskar barnen, de försöker ta hand om dem när de förlorat sina föräldrar, de ger dem mat och skyddar dem, fraktar dem bort från fronten. Det här är människor som överlever, men inte på vems bekostnad som helst.
Jakob fick sista ordet i denna känslosamma sista träff i höstens bokcirkel:
– Jag fäste mig vid undertiteln ”Solo för barnröster”. Det är en kör, ett slags oratorium, nästan åt dikthållet, poetiskt framsklalat. En av storheterna (det finns många!) är hur hon får fram barnrösterna i var och en. Det är inte så mycket känslor och hemskheterna presenteras inte på ett dramatiskt sätt, utan kronologiskt, först sköt de pappa, sen gjorde vi det och det...Det är makalöst!
Carina Brehmer kunde inte vara med på sista träffen, eftersom hon samma kväll tog emot guldklocka för 25 år som konsumentvägledare i Linköping.