Elena Ferrante är Italiens mest kända, okända författare. Författarnamnet är ju en pseudonym, som eventuellt avslöjades tidigare i höstas. Men att det verkligen är den 63-årig översättaren i Rom, som påstods, är inte verifierat. Så vi bestämmer att mysteriet får ha kvar sin lyster. Hur som helst fick hon (eller han?) ett närmast vulkaniskt internationellt genombrott med sin Neapelkvarett. Romanserien handlar om två tjejkompisar i ett våldsamt, patriarkalt och fattigt kvarter i Neapel. De växer upp på 1950- och 60-talen.
Berättaren är Elena, den duktiga skolflickan som pluggar vidare. Väninnan är Lila, briljant men nyckfull, som slutar skolan och gifter sig som 17-åring. Äktenskapet blir en katastrof, redan på bröllopsnatten.
Första delen, "Min fantastiska väninna", kom på svenska i våras och den här andra delen, "Hennes nya namn", nu i höst. De följande två delarna kommer nästa år, del 3 faktiskt redan vid nyår och del 4 i maj/juni.
Romanerna är hyllade i alla tonarter - det gjorde bokcirkeln lite misstänksam... Men deltagarna blev snart övetygade.
Mattias Hofvendahl:
– Det märks att det är en bok mitt i en serie. Men: Den är intressant att läsa och bra skriven, man kommer snart in i den. Den innehåller otroligt mycket relationer och känslomässiga skeenden, men den är också väldigt filmisk.
– Först tänker man att Elena och Lila har en konstig relation, men sen ja, men, så kan det faktiskt vara. Det är väl beskrivet med igenkänningsfaktor. De här romanerna är på väg någonstans och jag vill följa med!
Kristin Bergman:
– Det är spännande att läsa de här böckerna, relationen mellan de två tjejerna är intressant. De är oskiljaktiga – men kan ändå inte nå varandra. Och ja, det är verkligen mycket relationer som beskrivs, också med pojkvänner, föräldrar, kvarteret. Egentligen är det en släktkrönika, nej förresten, en kvarterskrönika från deras område i Neapel. Som du säger Mattias, man ser det framför sig. Och jag undrar verkligen hur det ska gå, för allihop.
– Men jag tyckte nog att första boken var mer suggestiv, kanske för att det var en barndsomsskildring. Nu är det ju tonår och ungdom, barndom är starkare.
Josephine Magnusson:
– Jag har inte läst ettan, men den här är en bladvändare för mig. Jag läser alltid i sängen på kvällen och nu blev det ett kapitel till, ett kapitel till... Det är speciellt när de är på Ischia, det är som ett annat filter i filmen där.
– Jag känner igen typen av relation mellan tjejkompisar. Man kanske tror att man är oviktig, men så är kompisen beroende av en. Lila har ju behov av Elena för att blomstra. Och jag är också nyfiken på hur det ska gå.
– Jag ska förresten köpa böckerna till farmor i julklapp. Hon är 85 år och vi kommer att ha så mycket att diskutera!
Tobbe Ljungdahl:
– Jag tyckte den var svår i början, när man slår upp de första fem sidorna med persongalleriet blir man ju avskräckt, dessutom är den tjock, nära 500 sidor. Men jag säger, ge den en chans, jag tycker att det är en väldigt bra bok. Man kommer in i den och vill veta hur det går. Jag hoppas att den blir film, man vill veta hur de ser ut, det får man faktiskt aldrig riktigt reda på.
Cissi Cras:
– Nej, det har du rätt i, bara att Elena själv tycker att Lila är snyggare... Men hon nedvärderar ju å andra sidan sig själv.
– Jag har inte läst ettan och tyckte den här var lite svår att komma in i. Men sen när jag kommit över det så är den lättläst, absolut en sidvändare. Elenas och Lilas vänskap är så spännande för att de behöver inte varandra och de behöver varandra.
– Men det som gör mig ambivalent är att romanen innehåller så mycket konflikter, de slår i dörrrar, de skriker och det är kvinnomisshandel. Och det är normaliserat. I vissa scener är det så patriarkalt att man undrar vilket århundrade det är. Kvinnorna bara döljer blåtiran med filmstjärneglasögon och går vidare! I andra scener är kvinnorna starka. Hm, det här konfliktpräglade samhället i Neapel, det är otäckt.
Jakob Carlander:
– Vi följer Elenas blick, det hon ser, ser vi. Det gör romanen så levande. Jag är mycket berörd av att det är 17-åringar som ska bete sig som vuxna. De ska starta företag, de gifter sig, de skaffar barn. Och det går tack vare de väldigt strikta strukturerna. Men de själva har ingen värld inom sig att bära upp vuxenlivet med. Jag ser böckerna som en pendang till "Brideshead revisited", alltså "En förlorad värld" av Evelyn Waugh. I den är det två killar, här är det två tjejer.
– En väldigt bra bok att ha diskussioner om, kan vi konstatera.
Sist tvingade vi som vanligt deltagarna att sammanfatta hösten genom att rangordna de fyra läsupplevelserna. Ni ser listorna här intill.
Med det tackar vi för i höst och hoppas att alla får många hårda klappar till jul.
Sarah Gustavsson kunde tyvärr inte närvara på sista träffen. Däremot hoppas hon och de andra att fortsätta på egen hand i vår.