Varför har jag aldrig hört talas om igbokulturen och varför har jag inte läst den här boken förut? sa de självkritiska bokcirkeldeltagarna. Samtidigt som de gav "Allt går sönder" högsta betyg. Flera använde ordet "fantastisk".
Chinua Achebe skrev sin bok redan 1958 och det är den mest lästa afrikanska romanen hittills. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet i det förkoloniala Nigeria. Missionärerna kommer, och soldaterna, och den brittiska rättsapparaten... Ett helt samhälle krossas. Den fruktade krigaren Okonkwo har som livsmål att aldrig bli som sin veke far. Och han bestämmer sig för att göra motstånd.
Christel Aurelius inledde:
– Det är en tongivande bok om ett afrikanskt samhälle inifrån, inte ur kolonisatörernas synvinkel, som "Mörkrets hjärta"... Achebe var ju professor och han vill undervisa oss – vi får lära oss om riter, om bröllop, en begravning och så vidare. Boken väcker så många frågor och så mycket ilska och sorg. Vi får se hur ett samhälle faller sönder och jag tänker har vi gjort det här, vi vita?
Joachim Törnfeldt fyllde i:
– Först om främst: Så spännande och lärorikt om en kultur som jag aldrig hört talas om, igbokulturen. Dessutom är det starkt att få följa Okonkwo, som byggt upp en sån machofasad. Det håller ju inte när allt rämnar.
– Sen måste jag säga att romanen är lättillgänglig. Jag fick ju en del skit för det uttrycket (i debatten om män som läser/inte läser), men jag säger det ändå – romanen är lättillgänglig!
Birgitta Elwing var den enda som läst boken förut, för många år sen, och då grep den inte. "Jag kanske var för stressad då", som hon sa. Nu var boken som ny för henne:
– Ett omistligt historiskt dokument! Jag blev förfärad över att jag inte hört talas om igbofolket och deras rika kultur. Man kan se att vi delar många värderingar. Det är en bok som alla borde läsa, den hör till allmänbildningen. Inte minst nu när utvecklingen i Afrika är så snabb, jag menar det som professor Hans Rosling visar med förbättrade dödstal, utbildningstal osv.
– Jag håller den för en av de bättre böcker jag läst.
Karin Ederö, som är högstadielärare, höll med:
– Ja, alla bör läsa den, det är en klassiker med alla kvaliteter som krävs för det. Den skildrar Afrika och inte med våra ögon, men jag fäster mig mest för det allmänmänskliga som förenar oss. Detta att verka stark och modig och inte vilja ta efter sina föräldrars dåliga sidor... jag känner med antihjälten Okonkwo. Se också på briljansen i att varken försköna eller pekpinna.
Passar den unga?
– Det tror jag absolut! Kanske ännu bättre på gymnasiet än på högstadiet, där borde den vara obligatorisk! Det finns så mycket att diskutera i den; fabler, myter, manligt-kvinnligt, riter...
Jan Holmbom sammanfattade:
– En bok som skrevs för 60 år sen, som handlar om händelser för 120 år sen, som översattes för 20 år sen och skrevs av en man som dog för 2 år sen – och känns så väldigt modern! Ramberättelsen är ju barock, att en civilisation bara kliver in i en annan. Jag är jätteglad att ni valde den här boken, jag hade inte tagit den i pocketstället själv. Och det säger ju mer om mig och min bild av Afrika än om boken!
– Nu när jag läst den tänker jag, vad skiljer oss i EU från den här stammen med nio byar...
Anna Tjäder var lika gripen:
– Den här romanen är verkligen ett berikande lästips till alla som vill vidga sina vyer utöver allt anglosaxiskt.
– Den är en sån kunskapskälla! Dessutom är människorna flerdimensionella, inte svart-vita, utan som människor är.
– Varför kan civilisationer inte leva i fred utan ska klampa in hos varandra och stoppa sitt tänkande i halsen på den andra, det stör mig enormt.
Jakob Carlander knöt an till Charlie Hedbo och hädelsedebatten som följt. Han läste högt: "Om en man hädar, vad gör vi då? Går vi fram och stoppar igen hans mun? Nej! Vi stoppar fingrarna i öronen så vi inte behöver höra. Det är att handla vist".
– Kan en bok vara mer aktuell! Jag blev så väldigt glad av att läsa den, men skämdes också för att jag inte läst den förut. Och ja, jag håller verkkligen med om att den är lättillgänglig, den släpper så snabbt in mig i kulturen den beskriver. Jag känner, precis som ni andra, sorg, vad har Europa gjort med Afrika?
PS. Till sist har bokcirkeln ett tips: Hoppa över förordet av Per Wästberg, eller läs det efteråt. Däremot är efterordet av Don C Ohadike (igbo och professor i afrikansk historia) bra som introduktion.