Marilynne Robinson är fil dr i litteratur, flera gånger hedersdoktor dessutom, lärare i kreativt skrivande och rikligt prisad för sina böcker. Nu har lilla Weyler förlag, som ofta satsar på just översatt litteratur, tagit sig an hennes författarskap i Sverige. Först ut är ”Lila”, en vandringsroman med oväntade vändningar och kristna frågor som bubblar i och under texten.
Lilla flickan ”Lila” lever utsatt i något slags diffus misär. Hon rövas bort – eller räddas – av kvinnan Doll, som tar henne med på sina vandringar utan mål tillsammans med andra hemlösa och utstötta.
Många år senare, sannolikt på 1940-talet men efter Andra världskriget, vandrar en ensam Lila in i liten ort, där den gamla prästen heter John Ames. Sakta, sakta närmar de sig varann. Han har förlorat sin fru och sitt barn för många år sen. Lila äger bara ett sovbylte och kniven hon ärvt av Doll...
Sie von Gegerfelt Kronberg fick inleda:
– En omtumlande bok. Om den är bra eller dålig går inte att säga, den är berikande! Den ger så många associationer, även till världen i dag där flyktingkatastrofen gör att människor tvingas dra omkring längs vägarna, utan hem. Robinson påminner oss om den varsamma behandling och bemötande som dessa människor är värda.
– Kvinnan Doll har hämnden som drivkraft, hämnden med kniven. Men Lila som ärver kniven har ett komplicerat förhållande till den.
Jakob skjuter in:
– Ja, den gamle prästen tämjer kniven när han skalar äpplen med den.
– Ha ha, just det, säger Sie, han tar udden av den. Det är en livsfilosofisk struktur i romanen som går från hämnd till frid och nåd. En bok med många lager och associationer!
Anja Praesto sammanfattade sin upplevelse, lite överraskande:
– Jag tyckte om boken – för att den är en utmaning att läsa. Först tänkte jag, ha!, en liten roman på 300 sidor, den ska jag läsa två gånger till cirkeln. Men inte... varje sida innehåller så mycket, det är ingen bok som man bara trillar igenom. Och jag kan inte säga att jag förstår allt.
Tomas högg in:
– Det behövs inte heller, en bra roman ska ju ge nåt, och det gör den.
– Ja, precis, fortsatte Anja, Lilas liv är så oerhört fascinerande. Man vill att hon ska stanna hos prästen, med den gamle mannen, odla pelargoner, ha gardiner, uppfostra deras lilla barn. Men man vet inte. Gör hon det? Hon ställer så mycket frågor till honom, spetsar till saker, han lär sig hela tiden av henne, och hon av honom. Jag blev förresten väldigt sugen att på att läsa Robinsons nästa bok som kommer på svenska i höst, den som utspelar sig före ”Lila” och handlar om prästen.
Tomas Carlsson var inne på samma linje:
– Jag tänkte precis som Anja att det blir en enkel match det här... sen upptäckte jag att det inte ens finns kapitel. Hm, ja, boken tar sin tid att läsa. Men det är väl värt besväret! Jag tycker det är en bra bok som jag kanske inte skulle ha läst utan bokcirkeln. Den har så mycket hopp och försoning, det här utanförskapet som landar i försoning. Men jag får också lite ångest på slutet det, det får bara inte vara så att hon sticker ...
– När det gäller de religiösa aspekterna så känner jag mig okunnig, men det gör inget, det är en bra bok ändå som berör varenda människa. Människor är goda, är budskapet, fast omständigheterna är vidriga.
Carina Brehmer trodde inte hon skulle gilla långsamheten:
– Jag fastnade för de här olika skikten av Lila. Det är en roman på två plan, en följer en linjär ganska långsam handling (Lilas liv och vandring). Men det som riktigt händer är de här samtalen mellan henne och prästen. Hon säger ”du känner inte mig”. Där kan vi väl alla känna igen oss, alla har delar av oss som vi vill hålla hemliga.
– Den här långsamma läsningen, den ligger inte för mig egentligen, men jag fick stilla mig och tyckte mycket om boken. Jag gillade den!
Jakob Carlanderhöll med och förklarade varför:
– Jo, jag som känner mig trött på kyrklig förkunnelse... den här boken har som en egen förkunnelse, en ”människoteologi” kan man säga (fast det blir en motsägelse, teo betyder ju gud). De här många Bibelcitaten och resonemangen runt dem, de kommer som i ett helt nytt sammanhang när Lila ställer sina frågor till prästen. Och hon väljer inte någon känd och självklar bok ur Bibeln, utan Hesekiels bok i Gamla testamentet. Och den är ju helgalen, och svår, full av hallucinatoriska bilder... Värmen, hoppfullheten och nåden... det gör den här boken alldeles fantastisk.
Nästa gång läser vi något helt annat – David Lagercrantz Millennium-deckare ”Det som inte dödar oss”.
Fortsätt följa diskussionerna och kommentera gärna på bokcirkelns egen blogg här på corren.se.