Atlantis
Centrala London, området kring Fleet Street och The Strand, är huvudscenen i merparten av Virginia Woolfs romaner, inklusive debutboken ”Resan ut”, där första meningen börjar med en promenad:
”Eftersom gatorna som leder fram till The Strand till The Embankment är mycket smala är det bäst att inte gå arm i arm där.”
Promenaden är bärande i Woolfs författarskap och leder djupt in till hennes stora teman – plats, tid, kön och klass, visar Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap i Göteborg, med ”Promenader i Virginia Woolfs London”.
Kronologiskt omspänner hennes närläsning Woolfs verk från ”Resan ut” 1915 till och med den postumt utgivna ”Mellanspel”, på svenska 1993.
Boken är rikligt försedd med kartor men har alltså inte det minsta att göra med ”vandra i författarens fotspår”-genren utan är en annorlunda, mycket givande vägvisare in i hjärtat på ett banbrytande modernistiskt författarskap. Virginia Woolf var ju inte intresserad av att beskriva yttre miljöer, det var människans inre verklighet hon utforskade.
Lisbeth Larsson tryfferar sin bok med lärdom och intressanta analyser och skriver så medryckande att litterär geografi verkligen framstår som ett fascinerande forskningsområde -- allt mer växande, för övrigt. En annan storstad, Paris, och dess topografi har ju blivit högaktuell genom Nobelpristagaren Patrick Modiano.
Men medan Paris gatunamn och adresser för Modiano blir fragment av det förflutna representerar London för Virginia Woolf en framtidsdröm, en plats där människor av olika slag möts och förändring kan äga rum och nya livsformer skapas.
Dock har den drömmen gått förlorad i hennes sista roman.