W&W förlag
Själv född 1957 måste jag ändå säga det. Det är något speciellt med 50-talet. Jag och mina barn bor i en typisk 50-talslägenhet på Barnhemsgatan. Dörrlås, parkett, skåp och hyllor, den öppna spisen, allt är i typisk 50-talsstil. Ett årtionde då krigets fasor började blekna bort. Då en ny framtidstro tog form, samtidigt som människor fortfarande var djupt rotade i folkhem och patriarkat.
Författaren Karin Wahlberg återkommer nu med den andra delen i sin otroligt detaljrika romanserie om lasarettet i Ekstad, en stad som påminner om Kalmar. Där finns läkare och deras fruar, sjuksköterskor och elever samt en och annan bofast befolkning.
Händelserna kretsar kring lasarettet och dess personal. Polioepidemin börjar nu ebba ut. De flesta läkarna är män, sjuksköterskorna enbart kvinnor. Karin Wahlberg berättar sin historia ur kvinnornas perspektiv. De manliga läkarna finns där mer i bakgrunden, kämpar om chefstjänsterna och utsätter sina egna och andras äktenskap för dramatiska påfrestningar.
I centrum står Nancy, läkarhustru och skådespelerska. Hon väntar sitt tredje barn som kanske rent av är tvillingar. Hennes reflektioner över livet är gripande. Med sitt äktenskap gör hon en klassresa, men väl där måste hon foga sig i mannens världsbild och nycker.
Det märks så tydligt att Karin Wahlberg står i en slags personlig relation till sina litterära gestalter. Hon tycker om en del och avskyr andra. Samtidigt ger sig författarens ställning som deckarförfattare till känna, då hon börjar berättelsen med ett överfall som skulle kunna bli ett mord. Förövarens identitet får läsaren vänta på till bokens slut.
”Livet går vidare” är en fortsättning på romanen om Lasarettet ("Än finns det hopp" som kom ut 2013) som berör, underhåller och engagerar. Karin Wahlberg är en feministisk författare som fångar människan i alla hennes perspektiv. Samtidigt skildrar hon det svenska 50-talet på ett övertygande sätt. Det spirande men lite sköra hoppet inför en ny tid och en vilsenhet hur man skulle förhålla sig till den.
”Livet går vidare” är en roman jag har längtat efter och som inte bara infriar mina förhoppningar utan dessutom fördjupar ett varmt och empatiskt romanprojekt.