Albert Bonniers förlag
Asea, LM Ericsson och Tändsticksbolaget var alla verksamma i Polen före och under andra världskriget. Företagen var noga med att inte stöta sig med den tyska ockupationsmakten för att inte skada affärerna. De lokala cheferna agerade däremot annorlunda.
De blev alla tillsammans med några av sina medarbetare engagerade i den polska motståndskampen. Den mest aktive var Asea-chefen Sven Norrman. På en av sina resor till Sverige smugglade han ut dokument som samlats ihop av ledare bland de polska judarna. Dessa dokument visade att redan i början av1941 hade minst 700 000 polska judar dödats av tyskarna. Det blev så småningom flera gånger så många.
Via Stockholm kom dokumenten till den polska exilregeringen i London. BBC berättade nyheten i sina sändningar. Men den judiska moståndsrörelsens förhoppningar att avslöjandena skulle väcka en folkstorm i de fria länderna gäckades. I Sverige nämndes uppgifterna överhuvudtaget inte.
Kort efter att dessa avslöjanden kommit ut greps de Warszawa-svenskar som misstänktes för samröre med motståndsrörelsen. Sven Norrman hade turen att befinns sig i Sverige och hade varnats för att återvända. Därmed undgick han sina vänners öde. De dömdes till döden, men räddades efter att kung Gustaf V vädjat för dem hos Hitler. Deras domar hölls hemliga av den svenska regeringen som trodde att publicitet skulle riskera deras liv (och skada Sverige i Tyskland). De kom att friges kort före krigsslutet därför att Heinrich Himmler trodde att det skulle kunna hjälpa honom efter det tyska nederlag som då tycktes oundvikligt.
I det arkivmaterial som finns kring dessa händelser har Staffan Thorsell, tidigare chefredaktör för Expressen, gjort en djupdykning. Han lyfter därmed fram i ljuset några tidigare okända svenska hjältar, något vi verkligen kan behöva med tanke på hur fegt Sverige agerade under andra världskriget.
Hans berättelse är ett rakt reportage utifrån exiserande arkivmaterial och några böcker. Man kan sakna mera inträngande personporträtt, men detta har tydligen inte varit möjligt eftersom personerna sedan länge är döda. Men författaren förmedlar ett spännande drama som tidigare varit helt okänt förutom för en mycket liten krets.
De dödsdömdas frigivning kom efter ett intensivt arbete genom både officiella och privata kanaler. Hade lika stora ansträngningar gjorts för att få Raoul Wallenberg fri hade han kanske kunnat räddas.