Norstedts
Kobo Abe räknas idag som en av de ledande representanterna för den litterära modernismen i Japan. Hans första stora roman "Kvinnan i sanden", som publicerades 1962 och kort därefter filmatiserades, ledde till ett internationellt genombrott. I vår ger Norstedts ut romanen på nytt i sin klassikerserie.
Att "Kvinnan i sanden" har blivit Abes mest lästa roman kanske inte är så konstigt – de flesta av oss har förmodligen någon gång haft en känsla av att livet suger; att vi är fast i en evighetscykel full med skit. Abes berättelse handlar till synes om en man som har fastnat i ett sandhål och som tvingas gräva bort fallande sand för att inte dränkas.
Den besvärliga situationen uppstår i samband med att mannen, en lärare i trettioårsåldern, tar tåget till en fattig kustby. Intentionen att över en helg förkovra sig i sina enda intressen – insekter och sand, får han ge upp när han hamnar hos en ensam kvinna, som liksom den övriga ortsbefolkningen lever i ett ruttet hus på botten av ett djupt sandhål.
För att inte hålet ska översvämmas av nedrasande sand och för att få tillgång till mat och vatten, och möjligheten att någon gång kanske köpa en radio, ägnar hon sig åt en vansinnig sandskottning. Sandhögarna hämtas regelbundet av några kufiska gubbar, i utbyte mot vatten och fickpengar. Mannen blir ofrivilligt tvungen att själv börja gräva, eftersom han inte kan ta sig därifrån.
Abe upprätthåller en infernalisk kamp mot sanden på nästan tre hundra sidor utan att någonsin bli långrandig. Läsaren sveps med i sandens rörelser, tillåts smaka och spy upp den, känna hur sanden skaver sönder huden, följa mannens desperata försök att förstå logiken bakom det han råkar ut för.
Den surrealistiska situationen i sandgropen skildras med ett suggestivt bildspråk som kontrasteras mot en saklig och rationell berättarröst. Läsaren är liksom mannen ovetande om vad som egentligen pågår och hamnar obehagligt nära kvinnan och mannen och den bisarra tillvaro, som framstår som självklar och rimlig, trots att situationen i sandgropen är obegriplig. Stilistiskt ligger Abe nära den europeiska absurdismen, om man nu ska jämföra.
Det är en vacker och skräckfylld roman, som bitvis blir smärtsam att läsa, men som framkallar ögonblick av stor lättnad när sanden plötsligt slutar falla, innan den börjar igen. "Kvinnan i sanden", som utan tvekan en av vårens stora läsupplevelser, ramar fulländat in människans obegripliga livsvillkor och hennes svårigheter att förhålla sig till dem.