Övers: Erik MacQueen
Natur & Kultur
När Marisha Pessl slog igenom med dunder och brak med debuten "Fördjupade studier i kvantfysik" marknadsfördes den som en ny "Den hemliga historien". Eftersom Donna Tartt är en så mycket bättre författare blev DHH-fansen upprörda när de kände sig lurade.
Nu marknadsförs "Nattfilm" som sommarens "Gone girl", vilket återigen är falskt: Marisha Pessl är ingen Gillian Flynn. Men man kan läsa Marisha Pessl ändå. Det hon saknar i språkhantering har hon i överflöd i fantasi, och här bygger hon upp ett helt universum kring en diabolisk filmregissör som bor och verkar på en herrgård lika säker för inkräktare som ett fort.
Stanislav Cordova gör skräckfilmer. De är så fasansfulla att de så småningom förbjuds, och bara kan ses på särskilda visningar i Paris tunnelbana dit de invigda hittar med hjälp av mystiska tecken och koordinater målade på väggar. Hans fans utvecklas till den mest hängivna kult, kallar sig cordoviter och ägnar tusentals timmar åt att analysera minsta detalj. Allt medan Cordovas fruar, skådespelare och anställda försvinner, dör, eller börjar knarka. Själv visar sig aldrig Cordova, vilket förstås spär på myten.
Huvudpersonen i "Nattfilm" heter Scott McGrath och är en grävande journalist som är besatt av att avslöja Cordova som den satanistiske barnamördare McGrath tror att han är. När Ashley Cordova, den store regissörens dotter, begår självmord sätter McGrath igång sin jakt. Till sin hjälp får han så småningom den unga Nora, aspirerande skådespelerska, och Hopper, som varit Ashleys tonårskärlek. Och nu bär det iväg i en rasande fart!
Vid ett tillfälle beskrivs en person som en bilderbok som man vecklar ut och ständigt hittar nya vinklar och hemligheter i. Precis så är hela den här boken. Vad är verkligt? Vad är påhitt? Vad är bara en filmkuliss eller är det svart magi? Det vimlar av blinkningar till film och populärkultur. Som i en av de bästa scenerna, när Scott och Hopper tagit sig in på en hemlig klubb i stil med Arthur Schnitzlers "Drömberättelse"/Stanley Kubricks "Eyes wide shut".
Spänningen är det inget fel på, och jag tycker om greppet med att plocka in låtsasverkliga foton, webbsidor och tidningsartiklar. Jag vill låta mig förföras och har därför överseende med strösslandet av kursiver i dialogen och lite andra stolpigheter. Först på slutet börjar min läsning mattas lite, hur många labyrintiska vändningar klarar man egentligen av?
Så här tycker jag: Läs inte Marisha Pessl om du förväntar dig svärtan hos Gillian Flynn. Den sortens såriga relationer finns inte här. Men vill du ha underhållande spänning med knorr så passar hon fint.